Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Cronin, Mikal
MCII
(Merge)

Matthew Sweet, The Posies, Dwight Twilley och givetvis Big Star kan man nog rangordna som 'eliten' inom powerpop. Vet inte vad Mikal Cronin, från San Francisco, medlem hos den något mer kända Ty Segall, har lyssnat på av dessa. Men säkert det mesta.

Hans andra soloalbum, »MCII«, har gästspel på några av spåren men annars spelar Cronin alla instrumenten själv. Se honom som en multiinstrumentalist i jakt på den ultimata powerpoplåten.

En av de mest imponerande sakerna med »MCII« är hur Cronin balanserar 'power' och 'pop'. Han gör 'pop' i tiolåtar, vilket ger oss tio fasta, medryckande melodier. När det kommer till 'power' är han noga med att det inte ska störa melodin vilket innebär att när han väl kliver på fuzzpedalen blir effekten desto bättre.

Men det är de helt akustiska låtarna som bevisar att han inte behöver förlita sig på slamriga gitarrer i framtiden. »Don´t Let Me Go«, det enda spåret Cronin spelat in helt av sig själv och inte i studion, består av akustisk gitarr och hans röst som sjunger både melodi och harmoni. Paradoxalt blir just den akustiska låten den mest kraftfulla på ett annars larmade album.

Även den avslutande »Piano Mantra«, är ett bevis på åt vilket håll jag tror och hoppas Cronin tar sig vidare mot. Melodin börjar med att en särskilt skörklingande Cronin sjunger, stråkar glider sakta in i melodin och en akustisk gitarr och några trummor, och slutligen en återkoppling med en förvriden elgitarr. Beviset på att gitarren inte behöver vara i centrum utan istället vara en robust ryggrad till Cronins känsliga ballad.

Cronin är en utmärkt hantverkare inom power och pop och som, också, vet hur man slår av strömmen för att uppnå maximal effekt. »MCII« är helt klart ett av de bättre albumen i genren sedan The Posies »Frosting On The Beater« från 1993.

/Thomas Lundvall


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.