Recension
Morganfield, Mud
The Blues Is In My Blood
(Blues Boulevard)

Om han har bluesen i blodet? Ja, som den förstfödde sonen till Muddy Waters så är det väl inte enbart i blodet, utan även till generna som bluesen har kommit. Föddes 1954 som Larry McGhee och växte upp hos sin mamma. Säger sig inte ha sett så många av faderns framträdanden men minns honom som en fader som gav underhåll för sin son.

Det skulle ta en stökig uppväxt och många år innan Mud faktiskt insåg att han hade en sångares talanger. Det var väl egentligen vid Chicago Blues Festival 2007 som han fick sitt stora genombrott. 2008 kom debutplattan ”Fall Waters Fall”.

Mud Morganfield har samma stora varma röst, frasering och anslag i sången som sin pappa, men saknar Muddys fina gitarrspel. Här får han förlita sig på andra. På denna liveinspelning från Jersey 2008 är det det brittiska bandet The Dirty Aces som står för kompet. Sångerna är till huvuddelen Muddy Waters kända sånger och Mud framstår som en pappakopia. Inget illa i det, men kanske inte något att bygga en lång framgångsrik karriär på. Speciellt inte när man kanske trots allt inte når upp till pappas storhet. Men redan till sina andra platta har det tillkommit nya egna låtar och den egna personligenheten har fått större plats. Och den finns där.

Problemet med dessa liveinspelningar är Giles Robson, munspelare i The Dirty Aces. Han har ett sound och anslag som James Cotton, men han har inte förmågan att kompa. Han saknar lyhördhet och blåser på med allt vad det bär över sång och annat. Det stora, tunga och mullrande munspelet ligger som ett täcke över övrigas insatser. Hade det varit Muddy Waters hade han aldrig accepterat en munspelare i sitt band som gör så här. En blick och han hade varit på plats, ett finger och han hade fått veta när han fick ta sitt solo. I övrigt lyhörda punktinsatser mellan sångstroferna.

Giles och The Dirty Aces har två egna spår. En instrumentallåt och sedan även ”Been Mistreated”. Och här blir det genast bättre. För Giles kan ju inte sjunga och spela munspel samtidigt. Det finns ytterligare ett bonusspår som framförs akustiskt. Inspelat vid ett annat tillfälle med andra ord. ”Good Morning Little Schoolgirl” är mycket bättre i sitt lilla format med det lilla munspelet, den lilla tonen och med lite större lyhördhet. Men det räcker inte med en låt för att göra en platta.

Dessutom finns här en radiointervju med Mud som bonus. Som man både kan ha och mista.

Mud Morganfield är utan tvekan Muddy Waters son. Det går inte att ta miste på. Här är det mycket i hans anda också. Men Mud har styrkan att ta steget vidare. Och det vet vi också, för det har vi sett under de fem år som har gått sedan dessa inspelningar gjordes.

/Staffan Solding