Recension
Slide Brothers, The
Robert Randolph Presents
(Concord Records)

Sacred steel-traditionen uppstod när bröderna Troman och Willie Eason bytte ut orgeln på gudstjänsten till en lap steelgitarr. Nu pratar vi om 1930-talet och The Church of Living God. Den nya musikformen mottogs väl och blev allt populärare. Bland annat togs den även upp av Biskop J.R. Lockley. Bröderna Eason och Lockley bildade en trio och turnerade tillsammans och Willie spelade sedan också in denna nya musikform på skiva under 40- och 50-talet.

Sacred steel var länge en musikform som enbart höll sig inom kyrkans ram och enbart framförde religiösa sånger. Sacred steel fick allt fler utövare och förekommer på senare tid inom kyrkan i 22 delstater i USA.

Robert Randolph har vuxit fram till en av frontfigurerna inom Sacred steel-traditionen med sitt The Family Band. Han var också den som tog musikformen ut ur kyrkan och valde mer världsliga sånger till repertoaren. Om det är han som nu har lockat ut The Slide Brothers på en världslig väg, eller om de faktiskt har kommit på det själva förtäljer inte historien. Men här är de nu på syndens breda väg. Ja, så farligt är det inte. Det låter fortfarande mycket gospel över det de har att erbjuda.

Henry Nelson spelade kristen steelgitarr under mer än 50 år, bland annat med artister som Sister Rosetta Tharpe och Mahalia Jackson. Henrys son Aubrey Ghent är en av The Slide Brothers. Han är även brorson till Willie Eason och har fått sin skolning av honom. Nu är Aubrey också bland de förlorades skara. Eller så har han uppdraget att föra ut den kristna musiken framförd på steelgitarr till den förtappade delen av världen. Han är onekligen duktig.

Det är Robert Randoph, som har vuxit upp och blivit inspirerad av The Slide Brothers, som också har tagit initiativet till inspelningen. The Slide Brothers består av Calvin Cooke, Aubrey Ghent, Chuck Campbell och Darick Campbell, och alla fyra tillhör The Church of the Living God.

Sacred Steelgitarr är en alldeles speciell musikstil. När två, tre eller fyra steelgitarrer drar igång samtidigt skapas ett unikt sound. Ihållande intensivt, som en svetslåga som bränner sig genom märg och ben för att nå ända in i själen. När det inte finns någon sång utan enbart två steelgitarrer och en vanlig gitarr, som i den traditionella ”Wade In The Water”, kan det bli lite för mycket av det goda. Här har gitarrsoundet nått upp över nivån för njutning. Däremot fungerar det alldeles utmärkt när steelgitarrerna får sällskap av sång och ordinärt komp. På ”Praise You” står Shemekia Copeland för sången till komp av Robert Randolph and The Family Band. Då faller steelgitarrerna undan ännu lite mer för att även gitarr, piano och orgel ska få utrymme. Allman Brothers ”Don´t Keep Me Wondering” inleder plattan med Calvin Cooke på sång och George Harrisons ”My Sweet Lord” följer. Den framförs av Jimmy Carter från The Blind Boys of Alabama. Andra gästartister är Jimi Hendrixs bassist Billy Cox som spelar bas på en av två hyllningar till bluesens store slidegitarrist Elmore James; ”The Sky Is Crying”. Både Calvin Cooke och Aubrey Ghent sjunger bra och har röster som harmonierar med steelgitarrerna. Som allra bäst blir det när två steelgitarrer tar olika stämmor och bygger harmonier där tonerna glider in och ut ur varandra. Här kan man verkligen tala om pojkar som har kommit på glid.

/Staffan Solding