Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Olney, David
Predicting The Past - Rootsy Approved: Introducing Americana Music Vol. 2
(Rootsy.nu)

Det finns vissa artister som har skämt bort mig genom åren så till den grad att jag alltid har omöjligt höga förväntningar på varje ny skiva de släpper. David Olney är en sådan artist. Mannen är oerhört produktiv och har väl kommit upp i ett tjugotal titlar sedan den sällsynt starka solodebuten 1986 med »Eye of the Storm«. Redan på denna skiva och den ännu mer lysande uppföljaren »Deeper Well« från 1989 framstod han som en av Amerikas främsta låtskrivare någonsin. Hans efterföljande produktion har ständigt bekräftat detta och han har levererat en så lång rad fulländade skivor att man ofrånkomligen har kommit att vänta sig ett nytt mästerverk vid varje skivsläpp.

Ibland infrias sådana förväntningar fortfarande direkt men det ligger i sakens natur att allt oftare blir jag tyvärr lätt besviken och tycker att den nya skivan inte riktigt kan mäta sig med den långa listan av tidigare storverk. Så känner jag t.ex. för Olneys senaste fullängdare, den egentligen alldeles utmärkta skivan »Dutchman’s Curve« (2010). Att vara genial kan vara väldigt otacksamt. Ofta har jag dock flera år senare återvänt till det som jag tidigare betraktat som mellanplattor och omvärderat dem. Nyligen gjorde jag det med »Omar’s blues« från 2000. Jag upptäcker då oftast att skivan – som i det fallet – faktiskt är alldeles fantastiskt bra, stilmässigt varierad men samtidigt jämn ur kvalitetssynpunkt. Den enda anledningen till att jag inte riktigt insåg den skivans fulla värde när den var ny berodde på att den råkade komma efter den ännu mer genomarbetade och ambitiösa sångcykeln »Through A Glass Darkly« (1999) som jag fortfarande håller som ett av Olneys absolut främsta verk.

Men det finns många fler konkurrenter om förstaplatsen i Olneys diskografi. Mästerverken har nämligen duggat tätt: »One Tough Town« (2007), »The Wheel« (2003), »Real Lies« (1997), »High, Wide and Lonesome« (1995), »Border Crossing« (1992) och min personliga favorit »Roses« (1991) är andra skivor som jag tycker helt eller åtminstone nästan helt förtjänar en sådan beteckning. Olneys verk är som olika distinkta personligheter och varje album innehåller fantastiska världar att upptäcka – och ständigt återupptäcka. Ofta finner man något nytt vid varje ny genomlyssning. Även de skivor som jag upplevt som »mellanplattor« håller mycket hög kvalité och några riktiga bottennapp står inte att finna. Det närmaste skulle väl vara den svårfunna »Ache of Longing« (1994) som mest lider av en märklig och lite störande produktion.

Som låtskrivare är Olney unik och det är inte för inte som Townes van Zandt listade honom som en av sina inspirationskällor och som en jämlike till Mozart, Lightning Hopkins och Bob Dylan! Just Dylan är väl den ende jag kan se som har uppvisat en liknande bredd och ett sådant intellektuellt djup i sina texter som Olney. Numera har de också det gemensamt att båda tycks vilja utforska och leka med den tidiga amerikanska rotmusikens många olika uttryck och genrer (blues, storbandsjazz, western swing, country, tidig rock’n’roll, folkmusik, schlager, m.m.) för att på ett nästan mosaikartat sätt sammanställa något nytt och nutida.

Efter några intressanta tematiska experiment (Den inspirerade men föga spridda Baseball-cdn »Ol’ Diz« (2009) och Ep-trilogin: »Film Noir«, »The Stone« och »Robbery & Murder« (2011-2012) kommer nu Olney med en ny fullängdare, »Predicting the Past«, på allas vårt favoritbolag. Som grädde på moset bjuds man på en bonus-cd med ett generöst axplock av Olneys verk från 2000 till idag. Det är absolut inte en »best of« vilket Håkan Olsson mycket riktigt påpekar (en verklig »best of« skulle vara en utmaning att sätta ihop – och kräva en hel box!) Och egentligen låter denna samlingscd bara lyssnaren ana lite av Olneys oerhörda bredd som låtskrivare och artist. Men oavsett detta är det onekligen en stark samling sånger och det är ju egentligen skandal att Olneys verk aldrig egentligen har nått en större publik. Kan denna skivutgåva råda visst bot på detta är det en kulturgärning av stora mått.

Men den nya skivan då? Det egentliga ämnet för denna recension (som tenderar att växa ut till en genomgång av hela Olneys produktion). Ja, det var med viss bävan jag närmade mig den. Jag försökte skruva ner de ofrånkomliga förväntningarna och bara ta in musiken. Men det var verkligen inte lätt. Redan det stilrena och tjusiga omslaget och de intressanta låttitlarna utlovade ju att detta måste vara ett nytt mästerverk.

Olney är sig lik och ändå lite annorlunda. Det råder som vanligt bra variation på stilar och känslor och Olney växlar t.ex. bekymmerslöst från den coola rockbluesen i fängelseskildringen »We’re All Innocent In Here« till den klassiska finstämda countryn i »Johnson City Blues« eller till den nästan andäktigt avskalade balladen »Things Fall Apart« som för tankarna till Leonard Cohen. En annan vacker ballad är den suggestiva och abstrakta betraktelsen »There Was A War«. Det är ett fint exempel på Olneys förmåga att fånga ett starkt universellt tema. Låten kan ju handla om vilket krig som helst, var som helst, från antikens dagar till vår egen tid. Olney har en osannolik förmåga att hela tiden finna intressanta och tankeväckande filosofiska vinklingar i sina låtar, oavsett om de behandlar utslitna men eviga ämnen som krig eller kärlek eller intressanta fiktiva eller historiska karaktärer/händelser (lite av en Olney-specialitet). Den nya skivan domineras dock av lite enklare, mer abstrakta låtar. Olneys förmåga att med några välfunna och otvunget poetiska textrader fånga en tydlig stämning, en ögonblicksbild eller en karaktär är denna gång mer framträdande än hans mer literära, berättande stil. Detta är en skiva där musiken ofta framstår som viktigare än texten. Olney säger själv i introduktionen att skivans utgångspunkt denna gång var det gitarrspel som hans vapendragare och enmansband (i livesammanhang) Sergio Webb står för. Och detta är naturligtvis utsökt. Spelglädjen och det tighta samspelet går inte att ta miste på. Den relativt spartanska sättningen och produktionen är uppbyggd med gitarrkompet i centrum och skivan är inte alls lika utsmyckad som andra verk av Olney även om en del gästmusiker dyker upp på en del spår som t.ex. den carbaret-aktiga »Cruel Symphony« eller den orgeldrivna njutningen »Long Gone Daddy«. Musiken i låtarna är ofta karaktärsskapande och distinkt men texterna blir ofta skissartade och nästan gåtfulla. Vad handlar t.ex. låten »Red Guitar« om? Den ruvar på en märklig mystik som jag inte blir helt klok på vid de första genomlyssningarna. Sådan rå blues och även ren klassisk pubrock upptar som alltid en del av utrymmet. Sin vana trogen återvänder Olney också till några låtar från tidigare i karriären och denna gång är det »Jama Ball« och »Smoke On Ice« från den ovanligt rockiga (men lite svagare) skivan »Top To Bottom« (1991) som ges omtolkningar. Åtminstone den senare är en klar förbättring i förhållande till originalet. Sammanfattningsvis innebär »Predicting the Past« i många avseenden ett ytterligare steg av Olney mot en mer bluesorienterad och liveorienterad musik.

Ingen av skivans 16 låtar är dåliga och den bjuder alltså på ett rikt innehåll, en skön variation och många höjdpunkter. Men trots allt detta kan jag inte komma ifrån känslan att »Predicting the Past« i slutändan ändå är något av en mellanplatta från Olney, om än en stark sådan. Kanske är det fruktansvärt orättvist. Helt klart är det för att jag hela tiden jämför varje nytt spår med »If My Eyes Were Blind«, »Jerusalem Tomorrow«, »Deeper Well«, »Sunset On Sunset Boulevard«, »1917«, »Lay Your Kingdom Down«, »God-Shaped Hole«, »Hymn of Brays«, »Sister Angelina«, »Millionaire« eller »Lean And Hungry Years« för att bara nämna ett litet, litet fåtal av Olneys oöverträffade mästerverk till låtar. Riktigt så häpnadsväckande saker bjuds vi inte på denna gång. Men visst kommer vissa spår på den nya skivan nära, t.ex. en liten pärla till betraktelse som »A Long Time Ago«. Alla storverk har inte ett stort format.

Men slutomdömet blir alltså en mellanplatta, som har potential att växa. Jag säger det rakt ut, för vid det här laget förstår ni förmodligen att en mellanplatta från Olney i mina ögon ändå slår de flesta andra artisters karriärtoppar (och om några år kommer jag förmodligen ändå att uppgradera den till ett mästerverk). Dessutom bör det tilläggas att med tanke på den medföljande bonus-cdn med ytterligare 17 lysande låtar (där åtminstone några av hans allra främsta finns med) är detta förmodligen årets bästa skivköp alla kategorier. Jag har svårt att tänka mig att man skulle kunna få bättre valuta – eller mer superb musik – för sina pengar än så.

PS Missa inte Olney och Sergio live, denna månad spelar de i Sverige, genom Rootsys försorg. Jag tänker absolut inte missa det. Mannens goda rykte som liveartist har ju alltsedan dagarna med hans tidigaste rockband The X-Rays varit lika omtalat som hans förmåga som låtskrivare. DS

/Roger Jönsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.