Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Steve Earle & The Dukes (& Duchesses)
The Low Highway
(New West/ADA/Warner)

Från där jag står med min Stetson på har Steve Earle inte gjort något riktigt helgjutet album sedan »El Corazon«, sista plattan i den mycket fina »återkomsttrilogin« under andra halvan av 90-talet. Förvisso gillar jag t ex »Transcendental Blues« mycket men tycker att Earle gör sig bättre som mandolinsvingande americanautforskare än som skäggig Beatlesbeundrare. 2000-talet har inneburit lite av varje; många goda spår men också en hel del barlast. Bäst tycker jag nog om senaste plattan, »I’ll Never Get Out Of This World Alive«. Och sämst om märkligt livlösa »Townes«, ifall någon undrar.

Nu drämmer Earle till med sin starkaste samling sånger sedan »El Corazon« och det är ju alldeles förträffligt. Och har ingenting med skägg att göra. Earle ser för all del mer och mer ut som en orakad Jerry Garcia, men det är ett faktum som nog får sorteras in under kuriosa.

Titeln på skivan är förstås en ordlek. Som en annan Woody Guthrie, eller Steinbeck, ser sig Earle om i sitt hemland och han är mer bekymrad än någonsin:

»Saw empty houses on dead end streets
People linin’ up for somethin’ to eat
And the ghost of America watchin’ me
Through the broken windows of the factories«

Och på den vägen är det - »Roll over Kerouac and tell Woody Guthrie the news«, som det heter i punkiga bluegrasslåten »Down the road pt II«.

»The Low Highway« växer därefter ut till ett i stora stycken politiskt album med näring hämtad från Earles resor, både hemma i ett USA som faller sönder och världen över. Ordleken blir en mycket allvarsam lek och titellåten en klassisk hurt song från ett skarpt öga i ett land där överflödiga människor osynliggörs som hemlösa och arbetslösa, ett land där våldet till sist blir enda utvägen.

Ett sidospår kanske, men nog kunde det lika gärna handla om Det Nya Sverige, så vem tar upp tråden? Lundell förstås medan de yngre generationerna nöjer sig med inlägg på Facebook? Eller inte bryr sig, så länge som leksakerna är de rätta i ett attitydspel utan mål? Måhända ger jag ignoransen ett ansikte nu. Bäst växla över till Earles skiva igen.

Favoriterna är många och de skiftar. Överhuvud skiftar »The Low Highway« en hel del, men det är ju mer regel än undantag när det gäller Steve Earles plattor. Banjostomp möter distat gitarriffande möter bergsmusik möter Texas swing. Rumlarshuffle med vinglig fiol i gott sällskap med klassisk pop och rock’n’roll. Typ.

Det märkliga är förstås att Earle tycks kunna gräva var som helst i den amerikanska musikmyllan utan att förlora det minsta i autenticitet eller förmåga att gestalta sina lysande texter.

»Calico County« måste nämnas. Hypnotiskt gitarr/basriff från de djupare lagren av arketypisk rockmusik. Kalla det gärna tidlöst; det inte bara sitter i ryggmärgen, det ÄR ryggmärgen i den musik vi älskar. Och så en text som pratar med »Someday« från debuten »Guitar Town« (herregud - det är snart 30 år sedan) och liksom hotfullt flinar att »du trodde du skulle kunna ta dig ut?«.

»Love’s gonna blow my way« är en underbar Bob Wills-influerad swinglåt med optimistisk text och riktigt stark melodi. Den skrevs av Earle tillsammans med Lucia Micarelli för TV-serien Treme. Detsamma gäller »After Mardi Gras«, en annan fullträff med sorgsen text om förlorad kärlek men också stor närvarande kärlek till musiken och till New Orleans.

Minns att Earle en gång skrev ett melodiskt mirakel som »Goodbye«. Här finns flera melodier av i stort sett samma klass, oavsett om vi talar stillsamma eller mer stökiga låtar. Texterna är inte bara sympatiska till innehåll, de är också stilistiskt briljanta och Earle öser på som aldrig förr med briljanta one-liners. Här ett smakprov från självbedrägliga (?) »21st century blues«:

»Lights out in the heart of America
No love in a time of hysteria
It’s head for the hills every man for himself
Nobody helpin’ out nobody else
Ain’t the way that the Maharishi said it’d be
In the 21st history«

En Beatlesreferens där minsann, men Earle menar väl ändå inte att allt som behövs är kärlek? Det vore hippieflummigt på gränsen till anatema för en man som i övrigt har en närmast historiematerialistisk approach i sitt konstnärskap? Jag kan förstås ha missuppfattat allting och skägget kanske trots allt har symboliska värden. Hur förhåller sig raden »no love in a time of hysteria« till Amsterdam Hilton och San Fransisco?

Nåväl. Avslutningen är hudlös på gränsen till olidlig. Earles gammelmanshand omsluter barnets lilla och ber om en enda sak i detta liv, det han/vi alltmer kommit att känna som olidligt kort: Remember me. Den som inte får kämpa med tårarna måste ha ett hjärta av sten.

Steve Earle flyttar inte fram positionerna visavi sig själv på »The Low Highway«, som till exempel Springsteen kan sägas göra på tematiskt närbesläktade »Wrecking Ball. Här handlar det mer om en ovanligt stark samling sånger som Earle och bandet framför med all kraft och finess som materialet tarvar. Det är, som sagt, alldeles förträffligt och den del av neocortex som har livslångt ansvar för årslistan är härmed förvarnad.

/Bengt O Tedeborg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.