Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Allen, Terry
Bottom of the World
(Redeye)

Terry Allen har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett s.k. »household name« inom countrymusiken. Han är istället genrens absolut mest egensinnige och kreativa outsider. Han brukar naturligt nog nämnas i samband med den lite yngre skaran av artister som liksom han själv har sina rötter i Lubbock Texas: Joe Ely, Jimmie Dale Gilmore, Butch Hancock (kollektivt kända som The Flatlanders) men beröringspunkterna är egentligen ganska få och Allens musik har en helt egen prägel. Han liknar helt enkelt ingen annan i musikhistorien.

Sedan debuten 1975 med den spartanska och pianodominerade sångscykeln »Juarez« har Terry Allen släppt drygt en handfull skivor. Alla är kanske inte mästerverk men alla är vansinnigt originella och kreativa skapelser (Mina absoluta favoriter är klassikern och dubbel-LPn »Lubbock on Everything«, den hårda och galna »Smokin’ the Dummy«, den fantastiska musikalen »Chippy« (där Allen samarbetade med The Flatlanders och Robert Earl Keen m.fl) samt 1996 års mästerliga »Human Remains«). Allens musik är totalt gränsöverskridande: Han har spelat in »countrymusik« i Asien och Indien med lokala musiker, komponerat märkliga sångsviter baserade på historiska gestalter, tonsatt tyska balettuppsättningar och gud vet vad mer. Musiken har aldrig varit mer än en del av Allens totala konstnärsskap som inkluderar teater, installationer, skulptur och allt annat som ryms inom det synnerligen rymliga begreppet modern avantgardistisk konst.

Tyvärr har det senaste inneburit att det ibland varit långa uppehåll mellan skivorna och när Allen nu släpper sin nya skiva »Bottom of the World« har det gått hela 14 år sedan det senaste reguljära albumet, den religiöst utmanande och gospelfärgade »Salivation« från 1999. Men Allen är sig ganska lik. På många sätt är den nya skivan en återgång till den intima, spartanska och stämningsfulla stil som utmärkte debuten »Juarez«. Det är musik där Allen själv med sin röst och sitt pianospel står i centrum och musiken sedan försiktigt utsmyckas med percussion, lite olika stränginstrument, bakgrundssång och Lloyd Maines uttrycksfulla pedal steel. Skivan är en fin lektion i hur man kan åstadkomma mycket med små medel.

»Bottom of the World« är en relativt anspråkslös historia för att komma från Allen. Här finns ingen tydlig tematik även om låtarna passar bra ihop och kompletterar varandra. En del av låtarna har varit utgivna tidigare, t.ex. den inledande »Four Corners« (hämtad från debuten), den ljuvliga balladen »Angels of the Wind« (från den svårfunna musikalen »Chippy«) och även »Quennies Song«, en låt om hur någon idiot sköt Allens hund, skriven tillsammans med Guy Clark under en gemensam turné i början av 2000-talet. Världen i Allens sånger kan vara mycket våldsam och mörk, som t.ex. i den nyskrivna »The Gift« (om en verklig händelse där en rik affärsman hängde sig själv i sin sons sovrum) eller i den nya skivans starka »centerpiece« - den suggestiva »Emergency Human Blood Courier« - där Allen åter rör sig i det våldsamma gränslandet mellan USA och Mexico.

Men det finns också ögonblick av ömhet och kärlek som i de avslutande små balladerna »Sidekick Anthem« och »Covenant« (som tillägnas Allens fru Jo Harvey Allen). Skivan har kanske framförallt en ovanligt melankolisk ton och den nattsvarta galghumorn som ofta har kännetecknat Allen är lite mer nedtonad. Skivan kränger inte lika våldsamt mellan olika stilar och uttryck som en del av Allens tidigare, vildare alster. Men det gör absolut inget tycker jag. Jag tror att han denna gång ville göra en enkel och vacker skiva. Det har han lyckats med.

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.