Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Cooder, Ry
Chávez Ravine
(Nonesuch)

Ry Cooder är en av mina gamla hjältar. Skivor som »Into the Purple Valley«, »Boomer’s Story«, »Paradise and Lunch«, »Chicken Skin Music«, »Jazz« och »Bop till You Drop« hör till de omistliga, likaså soundtracken till »Blue Collar«, »The Border« och »The Long Riders«. Hans sömngångarslide i »Paris, Texas« kan jag däremot klara mig utan, likaså de kubanska inspelningar Ry Cooder haft framgång med på senare år. Där gjorde han en social och mänsklig insats, men vart tog han själv vägen i musiken? Det sista riktigt bra som Ry Cooder gjort var, åtminstone i mina öron, »A Meeting by the River«, inspirerad av Indiens klassiska traditioner.

Jag önskar att jag kunde säga att »Chávez Ravine« är lika bra som Ry Cooders äldre mästerverk. Han återvänder till det tidiga 1950-talets East L.A., till det mexikanskt dominerade området Chávez Ravine som revs för att baseballaget The Dodgers behövde en ny arena. Musiken har stark tids- och lokalfärg. Här finns flera latinohits från den tiden, liksom Coasters »Three Cool Cats«. Vi får både corridas och rumbor, rhythm and blues och topic songs. Och en kuriös låt med kinesiska rytmer i mexikansk inramning, en hommage till det faktum att även många kineser levde bland mexikanerna i Chávez Ravine.

Här finns en oerhörd omsorg om den musikaliska detaljen, liksom ett starkt mänskligt och socialt engagemang. Några av invånarna i Chávez Ravine gjorde motstånd. De stämplades som kommunister och/eller infiltrerade av nazister. Frank Wilkinson, tjänsteman i Los Angeles förvaltning och delaktig i planeringen av nya och bättre bostäder i området innan det revs, hamnade i fängelse för att han vägrade vittna inför HUAC. Även han ägnas en sång på »Chávez Ravine«, kallad »Don’t Call Me Red«.

Avsikterna och omsorgen är alltså de bästa, och i enskildheter är skivan glimrande. Veteranen Lalo Guerrero, som avled tidigare i år, sjunger suveränt i ett par sånger. I rumban »Los chucos suaves« backas han av härligt lättflytande rytmkomp, Joe Rotondis (som avled under inspelningarna år 2003) läckert svulstiga piano och Gil Bernals frenetiska tenorsax. I »Corrida de boxeo«, tillägnad Los Angeles latinska boxningsstjärnor, får Guerrero stilren conjuntoinramning. Flaco Jimenez bjuder på sina patenterat tårskimrande dragspelsfraser, och Cooder ger stadga på bajo sexto. För ett ögonblick är vi tillbaka i den på många sätt banbrytande »Chicken Skin Music«. Flaco hörs även i »Ejercito militar«, där Ersi Arvizu sjunger enligt den nordmexikanska traditionens känslosvallande mönster.

Så långt är det fantastisk musik. Även några av de spår där Ry Cooder själv sjunger håller hög klass, inte minst den starka, och alltmer paranoiskt uppskruvade, stämningsbilden »In My Town«, där hans sång och gitarr vackert vävs in i förprogrammerade trumrytmer och jazzpianisten Jacky Terrassons till en början sparsmakade, med sedan allt intensivare, fraser. I öppningslåten »Poor Man’s Shangri-La« hör vi också lite av Ry Cooders omisskännligt studsande gitarrplonk. Och hans slide slirar kärleksfullt kring Ersi Arvizus sång i »Muy Fifí«.

Men det är för lite. Som så ofta på senare år underordnar sig Ry Cooder alltför lojalt det perspektiv, musikaliskt eller socialt, som styr hans val av tradition. När han är som bäst, lyckas han i stället understryka traditionens unika egenskaper och framhäva dess integritet genom att sätta sin egen profil på mötet. Det hörs alltid att det är Ry Cooder som iscensatt det hela. På »Chávez Ravine« tycker jag att den personliga profilen alltför ofta suddas ut. Att det är Ry Cooder som varit i farten är uppenbart, men det hörs inte i varje musikalisk detalj. Och det är just i den minutiösa kärleken till detaljen som Ry Cooder visat sitt mästerskap. »Chávez Ravine« är en mycket bra skiva, men inte mer än så. Och mer än så förväntar jag mig från Ry Cooder.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.