Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Wennman, Kent
Love Is Calling
(Rootsy.nu)

Kent Wennman? Jaha...det namnet fick jag leta noga i minnet efter. Jag hittade ingenting. Kort påläsning gav dock vid handen att denne Kent har framfört Elvislåtar (»strictly non lookalike«), gjort hits med bandet Wennman samt spelat country som Aaron Springfield och politisk pop i bandet Orange. Elegant paketerade »Love Is Calling« är faktiskt Wennmans sjätte CD men den första som Kent Wennman.

Och jag säger då det. Här har vi en man som verkligen kan skriva låtar och sedan sjunga dem med bravur. Pressreleasen skvallrar om countryrock, whacka whacka á la Rockpile och organiskt sväng. Skvallret visar sig stämma överens med sanningen och jag lyssnar tre gånger från början till slut på denna alldeles förtjusande pop’n’rollplatta.

Från melodiska pärlor som »Peter’s basement« till fjäderlätt bamalama och fina ballader: Här gungar marken under bas och trummor och öppnar sig himlarna av akustiska gitarrer och körer som Dave Edmunds kunde arrangerat och sjungit.

Jag är barnsligt förtjust i detta respektlösa sätt att med stor stor kärlek närma sig de rötter jag inbillar mig Wennman delar med undertecknad. I de snabbare spåren låter hans röst förresten rätt lik Billy Bremners, bara en sån sak.

Något spår en kvart eller så in på skivan går lite på tomgång. Många spår är väldigt fyndiga textmässigt och, som sagt, beledsagade av utmärkta melodier - lyssna till exempel på singeln »Maybe tomorrow«. Samtliga spår framförs med känslighet och kraft av musiker som tidigare hörts med bland andra Robyn, Refreshments och Glenn Hughes. Jag noterar med en fånigt leende att gitarristen på »Flying high on love« (Ulf Holmberg?) nästan imiterar Albert Lees berömda gästspel på den där Edmundslåten från en gång i slutet av 70-talet.

Två av spåren är textmässigt brett anlagda och med episka ambitioner och kvaliteter. De handlar om personliga filosofier och kunde lätt ha kantrat ordentligt. Nu gör de inte det. De svänger skönt och i första delen, »Personal philosophy part 1 (A Jerusalem conversation)«, visar Wennman stor förmåga att närma sig ett konstmusikaliskt idiom. Här som i andra spår, integreras det med lätthet i hans rockigare (fyrackords-)universum.

Avslutningen med en förvånande Sladecover är roligare i verkligheten än på papperet. »Far far away« är för all del den enda låt med Slade jag kan tänka mig att lyssna frivilligt på - möjligen med undantag för jullåten i glöggsammanhang - men jag hade aldrig önskat den som sista låt här. Wennmans version är dock glimrande i sin musikaliska återhållsamhet och lämnar efter sig ett bestående intryck av honom som en särdeles god sångare.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.