Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Rodriguez, Carrie
Give Me All You Got
(Rootsy.nu)

»Everybody got a little Devil in Mind« sjunger Carrie Rodriguez i det lekfulla och suggestiva öppningsspåret där en rivig fiddle och en kokande Hammond B3 duellerar. Det är en riktigt bra inledning och ett bra exempel på den typ av låt som Carrie och hennes band gör allra bäst. Sedan kommer den fina lilla soulballaden »Sad Joy« Carries röst är stark och övertygande och ligger långt framme. »I Cry For Love«, en annan rockare av det tyngre slaget och åter kryddad av fiddle, följer därefter. Det är tre bra låtar där den gamle duettpartnern och mentorn Chip Taylor haft ett spel med i komponerandet.

Men därför är det extra kul att upptäcka att den fjärde låten - den helt egenkomponerade »Lake Harriet« - faktiskt toppar dem alla. Ett lätt men organiskt komp och en sprudlande spelglädje karaktäriserar denna höjdarlåt, kanske rentav skivans bästa. »Get Back in Love« är en riktigt lugn ballad skriven av Ben Kyle, en annan duettpartner från Carries senaste alster (det förtjusande mini-albumet “We Still Love Our Country»). Här återvänder Carrie till den softare och lite esoteriska stil som präglade många av spåren på hennes solodebut från 2006.

Efter tre intressanta men på sin höjd halvlyckade soloskivor, en väldigt bra liveplatta samt det nämnda mini-albumet med Ben Kyle, ger oss Carrie Rodriguez äntligen en riktigt stark soloplatta med nyskrivet material. Jag har följt hennes karriär med spänning och bävan ända sedan den oundvikliga dag då hon valde att lämna partnerskapet med Chip Taylor (ett partnerskap som resulterade i tre fantastiska duettskivor och många underbara spelningar i Skandinavien, men det är en annan historia). Enligt min mening är det första gången Carrie verkligen fått till en helgjuten skiva där både sound och låtmaterial håller måttet hela vägen. Titeln «Give Me All You Got» antyder att hon själv velat åstadkomma just en sådan fullträff. Även om musiken huvudsakligen kan placeras inom (förvisso luddiga) genren alt country är variationen stor. Carries musik återspeglar influenser från ett mycket brett fält: country, bluegrass, folk, pop, rock, soul och jazz.

Skivan har ett lite vassare, jämnare och hårdare sound än hennes tidigare studioproduktioner. Elgitarr, hammondorgel och fiddle är tongivande inslag och musiken har en mer organisk och karaktärsfast kvalité vilket säkert beror på att den i princip helt och hållet framförs av hennes talangfulla och samspelta liveband.

Efter de fem första starka låtarna som jag beskrivit ovan tar Carrie ut svängarna ännu mer och bjuder på en verkligt varierad kompott: Med låten «Tragic» lämnar vi helt Americana/country-fältet för en utflykt i en ren rocklåt med elpiano. Stämningen är märklig och vid den första genomlyssningen tänkte jag ängsligt att «nu spårar plattan ändå ur». Men redan vid andra genomlyssningen satt även denna låt och den växer med varje genomlyssning. Den osannolikt produktiva men alltför urskillingslösa låtpartnern Chip Taylor bidrar sedan med spåret «Cut Me Now» – en sävligare ballad med framträdande elgitarr. Enligt min mening det svagaste spåret men den är ändå inte direkt dålig.

«Whiskey Runs Thicker Than Blood» är däremot egen mycket stark egenkomponerad sak där Carries röst svävar ovan ett luftigt komp och där elektrisk mandolin utgör ett originellt och karaktärsskapande inslag. Efter en instrumental repris av öppningslåten kommer sedan «Brooklyn», en originell och poppig liten låt med stor charm. Skivan avslutas med en förtjusande och mer jazzig liten ballad – I Don’t Mind Waiting – som fint tecknas med hjälp av akustisk gitarr och darrande fiddle. En perfekt avslutning. Det är en duett med bandmedlemmen Luke Jacobs som också hjälp till med komponerandet på flera spår.

Att Carrie var en oerhört talangfull musiker och sångare var vi många som förstod redan när hon första gången tog ton 2002 i «Sweet Tequila Blues”, det inledande spåret på hennes och Chip Taylors första duettplatta. Men detta är första soloskivan där Carrie visar att hon faktiskt kan stå på egna ben även som kompositör. Det bådar väldigt gott för framtiden. Jag kunde önska att hon inte var så sparsmakad med använda sin fiol men det får bli en randanmärkning. Detta är ett utmärkt album som visar vilken enastående bredd Carrie Rodriguez har i sitt artistskap. Hon har inte låtit sig fångas in i något tydligt fack utan gör musik som hon själv gillar och som naturligt växer fram i de musikaliska partnerskap som hon odlar med framgång.

Att hennes strålande liveband nu träder fram och sätter en allt tydligare prägel på soundet på skivan är en stor fördel jämfört med hennes tidigare, spretigare och överproducerade alster. Nu ser jag verkligen fram emot livespelningarna! Våga inte missa henne!

/Roger Jönsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.