Recension
White E. Matthew
Big Inner
(Domino/Playground)

Anstucken av musikaliska intryck, från soul och New Orleans-tintad R&B till mjuk americana och begåvad med en undertryckt men nervöst bubblande popnerv har Matthew E. White funnit ett musikaliskt formspråk någonstans i landet mellan Dr. John, Randy Newman och Curtis Mayfield.

Det är spretiga influenser, om än samstämmigt rotade i likartad fauna från vilka White föder en föga tillrättalagd eller förutsägbar debut. »Bigg Inner« svassar rakryggat och förnöjt i ett drömskt soul-landskap där stillheten förvaltas som ett allt annat än framfusigt men effektivt drivmedel.

För all del referenstung musik, White torde ha rotat efter beståndsdelar djupt i gamla Stax- och Motown-kataloger och hymlar föga med lån från Jimmy Cliff och oblyga Memphis-flirtar, faller artisten aldrig till pastischer. Istället handhar White beståndsdelarna med lika mått kärlek och lärd yrkesskicklighet.

Resultatet är ett tämligen strålande stycke soulmusik. Lika symfoniskt högtravande som jordnära och hypnotiskt invaggande i en studie av sammetslen musikalitet ljuder »Bigg Inner« fascinerande samtida trots en bekant och nog så välfylld ryggsäck.

Tidigare publicerad på Benshi.se

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify