Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Flatlanders, The
The Odessa Tapes
(New West Records)

Det är en fantastisk historia. Det börjar egentligen med att en ung man plockar upp en liftare någonstans i västra Texas vidsträckta och dammi ga landskap någon gång under det sena sextiotalet. Den lite äldre mannen tackar för åkturen genom att räcka över en LP som han nyligen spelat in. Liftaren är Townes van Zandt och den unge mannen är Joe Ely. Den senare åker hem till Lubbock och spelar plattan för sina polare. De blir alla uppslukade av musiken och beslutar sig för att själva bilda ett band som ska skriva och spela låtar om jorden, himmeln och livet där emellan.

Och några år senare, 1972, befinner sig Ely och hans kompisar fantastiskt nog i en inspelningsstudio i Nashville och spelar in en märklig LP med titeln »All American Music«. Studioteknikerna vet inte riktigt vad de ska tro om de hippieaktiga ynglingarna som spelar en mjuk och märklig folkcountry med såg som ett av de mest framträdande instrumenten i ljudbilden. Någon muttrar något om det märkliga i att »a bunch of flatlanders« plötsligt dyker upp och visar folket i Nashville hur man spelar hillbillymusik. Namnet fastnade men denna inspelning med The Flatlanders i Nashville gavs aldrig ut annat än på 8-track kassett, ett musikformat som skulle visa sig ha mycket kort beständighet. Den rurala musik som de spelade in var verkligen helt fel i ett Nashville som under beteckningen »countrypolitan« utvecklades i rakt motsatt riktning, bort från landet och mot storstaden. Singeln som släpptes från skivan - Gilmores märkliga sång »Dallas« - handlar visserligen om storstaden. Men det är en storstad som helt och hållet ses ur den lantlige mannens ögon: förförisk, farlig och skrämmande.

Gruppen återvänder till hemstaten Texas och genomför där en rad spelningar i hemtrakterna innan de slutligen splittras för att gå skilda vägar. Det är i korthet dessa händelser som bildade grunden för den myt om gruppen The Flatlanders som sedan kommer att växa sig stark under de kommande decennierna. Då har gruppens tre centrala medlemmarna var och en på sitt håll blivit musikaliska kultfigurer inom Texas musikscen och inom det som idag kallas alternativ country – Joe Ely som Lubbocks och countryns svar på den energiska engelska punkrocken, den osannolikt produktive låtskrivaren Butch Hancock som en slags Texas-variant av Bob Dylan och Jimmie Dale Gilmore som extremt osannolik honky tonk-sångare med gudabenådad röst, hippiestil och new age-böjelser.

1990 ger skivbolaget Rounder ut deras gamla inspelning från Nashville med den nya, passande titeln »More a Legend Than a Band«. Intresset för gruppen tog fart och de återförenades faktiskt och har därefter släppt tre nya skivor. Det visade sig att de hellre ville vara ett band än en legend och det är ju sympatiskt även om de på sina moderna skivsläpp aldrig lyckats återskapa den magi som finns på den 40 år gamla inspelningen.

Men vad ingen under alla dessa år mindes var att gruppen faktiskt gjort en ännu tidigare demoinspelning i den lilla staden Odessa, Texas i januari 1972. Det är denna inspelning - som i alla år legat orörd hos en annan av originalmedlemmarna - som nu ges ut. Trots att bandet legat under alla dessa år i en dammig garderob visar det sig vara en helt professionell inspelning med sensationellt klart och knivskarpt ljud.

Låtmaterialet och sättningen är ungefär detsamma som på »More a Legend Than a Band«. Här finns dock en handfull tidigare outgivna och ömsinta ballader som Hancocks »Shadow of the Moon« och »I Think Too Much of You« eller Gilmores »Story of You«. Det är låtar som absolut inte skämmer ut sig bland gruppens klassiker.

I sina allra bästa stunder levererar the Flatlanders små skimrande ädelstenar till låtar och livsbetraktelser som innehåller ett djup och en mänsklighet som är ovanlig. »Dallas«, »Tonight I Think I’m Gonna Go Downtown«, »One Road More« och »You’ve Never Seen Me Cry« är några av de allra bästa. Om du tillhör dem som – i likhet med mig – redan tidigare har förälskat dig i dessa låtar måste du definitivt höra denna snarlika men ändå annorlunda demosession. Jag vill inte säga att den är bättre men den är inte heller sämre. Den något senare inspelningen från Nashville har en lite mer drömmande och melankolisk ton men musiken på »The Odessa Tapes« har å andra sidan en klarhet, enkelhet och spelglädje som är oöverträffad. Det är som om detta gäng vänner dyker upp i ditt vardagsrum och spelar hela natten. Och Jimmie Dale Gilmores särpräglade röst har kanske aldrig fångats bättre, vilket han själv konstaterar i den avspända intervju som är inkluderad på en medföljande bonus-dvd.

Skillnaderna ska inte överdrivas. Vilken inspelning man föredrar - Nashville eller Odessa - är i slutändan mest en smaksak. Bägge fungerar nog utmärkt för dem som aldrig tidigare har hört The Flatlanders verkligt unika musik från tidigt 70-tal. Och det bör man absolut göra, i någon form. Det är en musik som känns på samma gång uråldrig och mycket modern. Flatlanders var definitiva föregångare till det som idag kallas alternativ country eller americana men deras musik känns aldrig tillgjord eller sökt som jag tycker mycket av dagens americana-scen kan vara. Det är musik som är lika självklar som vinden i träden, som gruset på vägen under fötterna.

Om man därefter vill fördjupa sig ytterligare kan man enligt min mening också gärna införskaffa skivan »Live at the One Knite, Austin Texas June 8th 1972« som släpptes 2004. Ljudet är här inte mycket bättre än på en hederlig gammal bootleg men även här rör det sig om ett magiskt ögonblick i tiden som fångats på band.

Musiken är nu mer varierad, man rör sig mellan den lätta folkmusiken till den hårda bluesen och den svettiga soulmusiken. Här finns covers på Hank Williams, Sam Cooke och Townes van Zandt blandade med deras egna kompositioner. Här träder Joe Ely plötsligt fram som en likvärdig frontfigur. Det är musik av rastlösa unga män, på väg ut i världen. Inom några månader hade The Flatlanders upplösts och de olika medlemmarna var spridda för vinden. Att vi idag har tre skivinspelningar av deras tidiga musik bevarade är snudd på ett mirakel.

/Roger Jönsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.