Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
De Gregori, Francesco
Sulla Strada
(Caravan)

Människor tiger utav olika anledningar. Utav uppgivenhet, utav irritation, utav kärlek. Häromkvällen, på ett fullsatt Atlantico i Rom, öppnade Francesco De Gregori med fem låtar från det dagsfärska albumet »Sulla strada«. Inför en knäpptyst publik. Kanske har Lucio Dallas bortgång i början på året fått de (italienska) lyssnarna att inse att tiden springer ifrån många av deras mest älskade artister, och fått dem att uppskatta de som värdigt lyckas stå emot än mer.

»Jag väntade fyra år med att göra en ny skiva eftersom det är svårt att skriva låtar. Det som genast dyker upp i ditt huvud är det som redan är sagt, redan är sett…Och så finns numer även oron över att pränta ner saker som du tror kan vara i samma nivå med det som du redan har skrivit«.

Den nya skivan är tydligt inspirerad av »On the Road«, Jack Kerouacs klassiska beat generation-roman som De Gregori läst endast nyligen, men bortsett från den lånade titeln återfinns få tecken på den prestationsångest och rädsla för upprepning som »Il Principe« erkänner att han lider av. Efter sextioett år, varav fyrtio som artist, verkar han ha funnit ett avundsvärt, kreativt lugn.

»Sulla Strada« består av nio kapitel, nio små berättelser om kärlek, vardag och melankoli. De Gregoris ord är enkla, men bildar strofer som är långt ifrån ordinära. Drömmande och realistiska på en och samma gång. Titelspåret har spelats på italiensk radio ett tag och skulle lätt kunna leda till en missbedömning. Det samt »La Guerra« är åt det folk-rockiga hållet, men i övrigt lägger De Gregori sitt Dylanhjärta åt sidan till förmån för latinska rytmer (“Omero al Cantagiro», “Ragazza del ‘95«), långsam vals (»Showtime«) och toner av rebetiko (»Belle èpoque«).

Skivans höjdpunkt är tveklöst »Guarda che non sono io« där De Gregori, med Nicola Piovanis fantastiskt vackra stråkarrangemang i bakgrunden, naket beskriver svårigheterna som medföljer artistskapet,:

Qualcuno mi vede e mi chiama per nome, si ferma e mi ringrazia, vuole sapere qualcosa di una vecchia canzone e io gli dico scusami, però non so di cosa stai parlando, sono qui con le mie buste della spesa. Lo vedi sto scappando, se credi di conoscermi non è un problema mio. Guarda che non sto scherzando, guarda come sta piovendo, guarda che ti stai bagnando, guarda che ti stai sbagliando, guarda che non sono io».

(Någon ser mig och ropar mitt namn, stannar och tackar mig, vill veta något om en gammal låt och jag svarar att jag är ledsen men jag vet inte vad du pratar om, jag står här med mina matkassar. Du ser att jag är på väg bort, om du tror att du känner mig så är det inte mitt problem. Inse jag inte skojar, inse hur de regnar, inse att du blir blöt, inse att det inte är jag, fri översättning.)


De Gregori hymlar inte med att han kräver sitt personliga utrymme, och han är inte heller känd som någon stor publikfriare. På Atlantico inledde han dock med ett genuint «jag har skrivit dem (låtarna) för er», som följdes av flertalet leenden och fraser i stil med «hur kan jag inte bli förälskad i er». Under två timmar framfördes förutom de nya låtarna även välarrangerade versioner av älskade klassiker som «Pablo», «Rimmel», «Sempre per sempre» och «La donna cannone». Och nej, publiken var inte tyst särskilt länge.

Kvällens mest oväntade inslag kom när konserten, i sann Elvisanda, avslutades med en förvånansvärt dräglig tolkning av «Can’t Help Falling In Love». Och undertecknad kunde inte göra annat än att tänka att Presley om någon förmodligen känt igen sig i «Guarda che non sono io”.

/Sandra Rydh


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.