Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Blandade Artister
Music is Love - a singer-songwriter’s tribute to the music of CSN&Y
(Hemifrån)

Hyllningsplattor tycks ges ut i en aldrig sinande ström. Det är ett intressant fenomen och som skivkonsument undrar jag ibland vem de egentligen riktar sig till. Jag tror det finns flera kategorier människor som köper sådana skivor, vilket antagligen är orsaken till att skivbolagen finner dem lukrativa. Vanligtvis gillar man ju artisten/gruppen som hyllas eller så är man ett så stort fan av någon av de bidragande artisterna som medverkar att man faktiskt är beredd på att punga ut för skivan bara för något enstaka bidrag. Men oavsett vilken av dessa två kategorier man tillhör är risken ganska överhängande att man blir besviken på helheten. Sen finns den tredje men – tror jag – tyvärr sällsynta kategorin lyssnare: De nyfikna. De som inte har någon speciellt djup relation varken till objektet för hyllningen eller de som hyllar. Tillhör man dem har man nog det bästa och mest förutsättningslösa utgångsläget som gör att man kan upptäcka något nytt och intressant.

En av de senaste i raden av hyllningsplattor är ett osannolikt samarbetsprojekt mellan två små skivbolag i Sverige och Italien med titeln: Music is Love: A singer-songwriter’s tribute to the music of CSN&Y. Undertiteln är logisk. Crosby, Stills, Nash and Young var ju – vilket bandnamnet avslöjar – egentligen aldrig en grupp överhuvudtaget utan bara fyra individuella singer-songwriters som valde att samarbeta i olika konstellationer genom årens lopp. Bandmedlemmarna David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young hade ju alla spelat i betydelsefulla grupper tidigare (The Byrds, Buffalo Springfield och The Hollies) och tillsammans skapade man en kommersiellt framgångsrik mix av stilar som förenade allt från hippedoftande psykedelisk folkrock, countryrock till mer klassisk poprock av engelskt snitt. Sammantaget kan musiken nog egentligen bäst sammanfattas under begreppet västkustrock. Det ordet har väl ibland använts mer som skällsord än som genrebeteckning men jag menar inte det som en förolämpning, tvärt om tillhör jag dem som anser att begreppet på ett bra sätt fångar en ofta underskattad musiktradition inom vilken CSN&Y nog får sägas vara pionjärer. Västkustrocken präglas ju kanske framförallt av sitt tillbakalutade och lite softa sound, ofta med inslag av stämsång och raffinerade och slipade musikarrangemang. Det finns mycket sällan några vassa kanter eller råa, grova inslag. Allt detta stämmer ganska bra på CSN&Y i originaltappning men kanske ännu bättre på denna hyllningsplatta där musiken nästan hela tiden är lugn och behaglig. Bara några få artister tar ut svängarna , t.ex. The Coal Porter med sin hillbilly-tolkning av »Fallen Eagle« och Steve Wynn med sin minimalistiska low-fi-version av »Triad«. Ett mer typiskt inslag är däremot den tvålfagre Clarence Bucaros tolkning av Neil Youngs »Out on the Weekend« där denna låt får en soft inramning som rent av kan föra tankarna till lounge-jazz á la Norah Jones.

Det är föga förvånande att projektet resulterat i ett dubbelalbum. Trots att gångerna som alla de fyra medlemmarna i CSN&Y var i samma studio tillsammans nog var möjliga att räkna på ena handens fingrar så släppte de enskilt eller i olika sammansättningar (CN, CSN eller till och med NY) en oerhörd mängd skivor under perioden från sent 60-tal till idag. Det finns alltså onekligen en oerhört omfattande låtskatt att plocka ifrån, inte minst eftersom man också har valt spår från de många solo-albumen . Och här uppstår ju en problematik med detta hyllningsprojekt – det blir ju lite av en rättviseaspekt som får styra låturvalet eftersom alla bandmedlemmarna naturligtvis måste representeras även om de inte direkt var lika starka låtskrivare alla fyra. David Crosby’s välkända men i mina öron allt för banala alster som »Teach the Children« eller titellåten skulle egentligen inte platsa om man hade gått strikt på låtkvalité anser jag.
Men då är det väl stor risk att hela projektet hade fått en ännu större slagsida mot Neil Youngs material. Och det vore kanske inte heller helt passande för han var ju trots allt den minst frekvente medlemmen i gruppen. I mina öron är det ändå hans låtar som står ut mest. Och då är det alltså Neils mjuka sida som det fokuseras på här. Hans andra sida ¬- med patenterade gitarrmangel á la Crazy Horse - finns det inte ett spår av. Så när Andy Hill och Renée Safier tar sig an »Trasher« från »Rust Never Sleeps« förvandlas låten till radiovänlig, strömlinjeformad och skön countryrock. Den begåvade Carrie Rodriguez gör en avslappnad tolkning av »Cortez the Killer« (som faktiskt tidigare varit utgiven på hyllningsplattan »Like a Hurricane« till Neil Young från 2007). Bägge dessa spår tillhör definitivt skivans höjdpunkter. »Cortez« är ett exempel när mötet mellan artist och låt resulterar i något spännande och fräscht utan att det känns ansträngt. Rodriguez tar fasta på och lyfter fram låtens sävliga men utsökta melodi och intressanta text. Hon överarbetar inte tolkningen utan använder ett enkelt och rent komp som lyfter fram den suggestiva stämningen och som också låter hennes särpräglade röst komma till sin rätt (något hon tyvärr annars inte alltid lyckats med på sina alltför ojämna soloskivor). Höjdpunkter som dessa är dock allt för sällsynta på detta dubbelalbum där musiken tenderar att bli lite jämntjock. Men det är nog en perfekt cd att stoppa i bilradion om du planerar en längre bilåkartur … lämpligen längs västkusten då alltså.

/Roger Jönsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.