Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Jones, Rickie Lee
The Devil You Know
(Concord)

Ända sedan The Beatles slog världen med häpnad när de inkluderade åtta egenskrivna kompositioner på sitt debutalbum, har tolkningar av andras låtar setts med viss skepsis i rock och popvärlden. En ny standard sattes. Ett riktigt band eller artist skrev sina egna låtar. Något år senare kom det till och med en term för att definiera det som förut hade varit det vanliga – covers.

Att alla artister plötsligt skrev sina egna låtar, ledde till en kreativ revolution. Musiken förändrades och samtidigt vårt sätt att lyssna på den. Tusen möjligheter öppnades.

Men gick inte samtidigt något förlorat? Hur många begåvade artister har vi inte hört genom åren som aldrig har nått sin fulla potential pga att de envisas med att spela sitt eget material, istället för att använda redan skrivna låtar som matchar deras talang? Precis som att alla skådespelare inte är dramatiker eller gudabenådade improvisatörer, men kan vara fantastiska skådespelare ändå, så har ju inte alla band eller artister talang för att skriva låtar. Ändå envisas många med att göra det.

Coverskivor i rockvärlden har fått dåligt rykte och tyvärr är det ofta välförtjänt. Alldeles för ofta spelas de in som en liten blinkning till lyssnaren, en paus i väntan på det riktiga materialet. De görs på skoj eller som en nostalgisk gest. Ofta ligger versionerna för nära originalet, artisterna gör inte låtarna till sina egna.

Det finns dock exempel på motsatsen. De senaste åren har det kommit skivor av bland annat Mavis Stapels (»We´ll Never Turn Back«), Rosanne Cash (»The List«) och Peter Gabriel (»Scratch My Back«), som alla baserats på tolkningar av kända låtar. De gör inte bara, från sina vitt skilda utgångspunkter, låtarna till sina egna, inspelningarna tillhör de mest personliga de spelat in och utgör därmed höjdpunkter i deras karriärer.

Behövs ytterligare vägledning i hur man gör en välkänd låt till sin egen, så är det bara att vända sig till Rickie Lee Jones. Under hela sin karriär har hon varvat skivor med egna låtar med skivor med tolkningar, ofta på väldigt kända låtar. Och hon förvandlar dem alla till Rickie Lee Jones-sånger.

Hennes förra skiva med tolkningar, »It's Like This« (2000), hör inte bara till en av Jones bästa skivor, det är en av de bästa skivorna från förra decenniet. Inte nog med att hon med råge överträffade Beatles »For No One« och Steely Dans »Showbiz´Kids« med sina versioner, hon matchade även klassiska inspelningar som Traffics »Low Spark Of High Heeled Boys« och Sinatras »Cycles«.

I jämförelse med kraften i dessa inspelningar var Jones förra skiva »Balm In Gilead« (2009) ganska slätstruken. Det är förvisso ett bra album (hon har aldrig gett ut något som inte har varit bra), men den saknar tuggmotstånd, känns nästan lite inställsam. Som om hon bara valt att visa upp olika sidor av sig själv och sitt låtskrivande, utan det driv och den vilja att kommunicera något viktigt som annars gått som en röd tråd genom hennes produktion, oavsett hur snyggt producerad musiken varit. Det var en märklig upplevelse. Rickie Lee Jones hade aldrig varit i närheten av att göra något slätstruket förut. Var hon den senaste i redan av artister som höll på att förvandlas till trötta upprepningar av sig själva?

Alla sådana funderingar försvinner när öppningsspåret på hennes nya skiva med låttolkningar av välkända låtar, »The Devil You Know«, börjar. »Sympathy For the Devil«, en av världens kändaste rocklåtar, kryper sakta igång, fjärran från originalets sväng men med en intensitet och ett allvar som understryker att låtens plojiga text faktiskt är på riktigt. Jones inkarnerar, helt utan teatrala övertoner, Lucifer. Långsamt suger hon på varje ton. Djävulen låter visserligen utarbetad och trött, men icke desto mindre livsfarlig. Obehaget i musiken stegras fram till de välkända tjut som avslutar låten, men här förvandlas de till tysta, oroande ugglehoanden från Jones. De avslutar en tolkning som borde ge Mick Jagger kalla kårar. Som en besvärande påminnelse om att musik faktiskt fortfarande kan betyda något annat än party och show.

Allt fungerar inte lika bra. Neil Youngs gamla slagdänga »Only Love Can Break Your Heart« ligger för nära originalet för att göra avtryck och dess finstämdhet blir en lite för skarp kontrast till öppningsspårets oroliga intensitet. Ben Harpers »Masterpiece« är inte vad titeln utlovar, utan verkar snarare vara med som ett tack för att han har hjälpt till att producera plattan.

Hennes version av »The Weight« är dock fantastisk. Det känns som om klockan är fyra på morgonen när Rickie Lee Jones sätter sig vid pianot och framför låten, bara för sina närmaste. Den flummiga men illavarslande texten får tillbaka all betydelse som kanske försvinner i originalets driv. Det är sällsamt vackert och jag känner en tacksamhet för att jag får vara med om detta, lyssna på detta och jag vet att denna inspelning kommer att följa mig resten av livet.

I jämförelse med dessa känslor bleknar ju resten av albumet något, men standarden är hög rakt igenom. »Play with Fire« låter till och med som den är skriven just för henne. Hon gör den ultimata versionen av denna Stoneslåt, precis som hon gjorde den ultimata versionen av »For No One« för tolv år sedan.

Som helhet når inte albumet riktigt samma höjder »It´s Like This«, men annars är det synd att jämföra. De är olika till stil och framförande. Denna skiva är mindre jazzig, inte lika varierad, men den är befriande nedtonad och rakt på sak.

Den trogne Rickie Lee Jones-lyssnaren köper såklart skivan. För den som är obekant med hennes musik skulle jag föreslå att ni först lyssnade på hennes självbetitlade debut från 1979, sedan »Flying Cowboys« (1989) och »It´s Like This«, innan ni slänger er över denna skiva och resten av hennes produktion.

Men varje trogen Rootsy-läsare bör naturligvis köpa skivan oavsett hur bekanta ni är med henne sedan tidigare. För versionen av »The Weight«.

/Jonas Franksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.