Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Dr Feelgood
All Through The City (with Wilko 1974-1977)
(EMI)

För några år sedan skulle jag, i ett helt annat sammanhang, skriva en recension om valfri skiva. Jag kom att välja Dr Feelgoods »Stupidity« (vinyloriginalet) och recensionen såg ut ungefär så här:

»Det finns förmodligen alldeles för många böcker som gör anspråk på att lista världens bästa och viktigaste rockplattor. Ett exempel är «100 Albums That Changed Music». Jag letar förgäves efter »Stupidity« i den. Att det kan vara lika illa i vad som möjligen är mer seriös rocklitteratur, är «WOW! - populaermusikkens historie» av norrmännen Blokhus och Molde ett gott exempel på: varken plattan ifråga eller ens Dr Feelgood nämns i den tegelstenen. Det förefaller alltså symptomatiskt att Will Birch, f d trumslagare i lysande pubrockbandet Kursaal Flyers, citeras på Dr Feelgoods officiella hemsida: «How could you not include Dr Feelgood in the 100 most influencial rock groups of all time?» Oavsett vem frågan riktar sig till, är den befogad.

Över huvud blir den s k pubrocken ofta styvmoderligt behandlad (den saknas t ex helt i 100 Albums), trots att några av 70-talets bästa band/artister ibland brukar räknas dit. Jag tänker på Brinsley Schwarz, Mickey Jupp, Graham Parker och Rockpile. Will Birch ger en initierad, underhållande och, förefaller det, saklig historieskrivning om pubrocken i No stop till Canvey Island. Dr Feelgood tog sig in i historien vid pass 1971 och lät omgående höra tala om sig. Debutskivan »Down By The Jetty« släpptes 1975 och innebar ett omedelbart genombrott. Tyvärr ledde det inom alltför kort tid till att Wilko Johnson lämnade bandet. Redan efter uppföljaren till »Stupidity«, »Sneakin’ Suspicion«, och en USA-turné där de övriga i bandet söp som galna grisar och nykteristen Wilko helst ville åka hem, hoppade han av och bildade Solid Senders.

Nåväl. »Stupidity« består av 13 spår varav sju är egna låtar och övriga spår väl valda covers. Vore inte termen så förknippad med The Who, skulle jag inte tveka att kalla Dr Feelgoods musik »maximum r’n’b«. Det svänger, det öser, det har finess, det är i högsta grad på allvar, det är fan så roligt och Wilko Johnson kan vara den enda gitarrhjälte du behöver. Han övertygar som låtskrivare också. Här finns de bästa originallåtarna från debutskivan och uppföljaren »Malpractice« med, men utspelet live är ett helt annat. Särskilt Lee Brilleaux tycks ha varit klart hämmad av studiomiljön och visar här en övertygelse som utan vidare placerar honom bland de absolut bästa vita bluessångarna någonsin. «We mean business» tycks inristat i hans stämband och i hans blick (nej, Feelgood log aldrig på scenen, en image lika bra som någon annan). Lyssna t ex på liveversionen av »Back in the Night« och jämför sedan med studiooriginalet. Som grundkurs rekommenderas också »She does it right« och »Roxette«.

Covervalen är knappast överraskande men långt ifrån slentrian: Man spelar Berry men väljer den jämförelsevis obskyra »I’m talking ’bout you«. Coasters representeras av »I’m a hog for you baby« medan Solomon Burke lånar ut den låt som utgör albumets titelspår. Råare blues spelar bandet i Bo Diddleys »I’m a man«, Rufus Thomas »Walking the dog« och Sonny Boy Williamsons »Checking up on my baby«. Den som är bekant med de låtarna får en god bild av hur detta i grunden låter. Lägg därtill Brilleauxs sång, Wilko Johnsons patenterade staccatospel och plektrumlösa sätt att samtidigt spela ackord och solo på, kraftigt influerat av Mick Green i The Pirates, en energi som sånär får vinylen att snurra utan hjälp av de två hålen i väggen och Doktorns unika r’n’b-sound är som fångat i ett nötskal. Rytmsektionen tar inga turer, men sitter å andra sidan tajtare än ett par 70-talsjeans.

Dr Feelgood spelade både stor rock’n’roll och stor roll:

I publiken på pubarna cirka -74 fanns ibland Paul Weller, som inom ett par år skulle ha utvecklat sitt låtskrivande tillräckligt för att The Jam skulle ha signats av Polydor, och Joe Strummer. The Jams första LP, »In the City«, innehåller bl a en cover på Larry Williams »Slow down« som är tydligt inspirerad av Dr Feelgood och Wellers sätt att än idag spela furiös r’n’b-gitarr på måste han ha plockat upp från Wilko (och, OK, Pete Townshend). Minns att The Jam var Englands största band i början av 80-talet och att Weller har influerat en generation brittiska popgitarrister och dito låtskrivare. Joe Strummer, å sin sida, skulle nog inte ha kanaliserat sin energi på Clashs första LP som han gjorde om det inte hade varit för Feelgood. Lyssna t ex på »White Riot« och »Janie Jones«. Om Clashs vidare öden och betydelser behöver väl knappast ordas här?

Mer generellt skapade Dr Feelgood och andra pubrockband en undergroundscen för en ursprunglig rockmusik - den som blev punk och new wave - i något slags opposition mot den elefantsjuka muzak som spelades av förmenta rockakter som Genesis, Yes med flera så kallade progressiva band. Hälsoeffekten av det kan inte underskattas. Det är t o m möjligt att ett sedermera gigantiskt band som Dire Straits inte hade fått skivkontrakt -78 om inte Feelgood med musik och attityd hade varit med och plöjt ner rockmusiken i myllan igen.«

»All Through The City« sammanfattar bandets tidiga period på bästa möjliga sätt. Allt är hörvärt och boxen en kulturgärning av stora mått.

Debutplattan »Down By The Jetty« är tidigare släppt i en utsökt collectors edition. Riktigt allt från den utgåvan är inte med här. Å andra sidan kompletteras bilden av en del tidigare outgivet livematerial, till exempel en osannolik doo wop-version av »Roxette«. »Jetty« är en rockmusikalisk milstolpe och jag häpnar fortfarande över Wilkos kreativa peak ca -74: Nio av de tretton spåren är skrivna av honom och kvaliteten är genomgående mycket hög.

Andra skivan, »Malpractice«, drabbar inte på riktigt samma sätt trots klassiker som »Back in the night« och »Going back home« och starka versioner av »I can tell« och »Riot in cell block # 9«. Samtliga låtar har en helt annan energi live. Soundmässigt pendlar produktionen mellan det stundtals luddiga, reverbet på Brilleauxs sång, och det knivskarpa, Wilkos gitarr, förstås.

Det var nödvändigt med en liveplatta. Den öppnar cd 2 här och är naturligtvis det nav kring vilket hela boxen snurrar. Skivan heter alltså »Stupidity« och jag har lyssnat på den hundratals gånger. Jag är långt ifrån färdig med den.

Därpå följande »Sneakin’ Suspicion« är det svagare albumet här. Väl slickad produktion och snäppet sämre originallåtar. I boxens utmärkta häfte kan man läsa om Wilkos syn på turerna kring skivan och hans sorti från bandet får betraktas som helt logisk. Intressant att återhöra albumet dock och det låter bättre idag än det gjorde då. Tidens tandläkare tycks ha gjort ett gott jobb.

Den relativa svagheten till trots fanns guldklimpar att vaska fram från inspelningarna (cd 3 innehåller allehanda godis, live och i studio, som mestadels är tidigare outgivet). Jag tänker speciellt på Wilkos »Everybody's carrying a gun«. Den kommer i två versioner här och speciellt den längre, inspelad i Rockfieldstudion, är alltigenom förträfflig. Dr Feelgood med Wilko är det bästa engelska bluesband som funnits. När de var på det humöret.

Så det där något nedlåtandet epitetet »pubrock« kan vi kanske lämna därhän? Det är säkert intressant för musiksociologer men säger inte mycket om det klingande uttrycket. Dr Feelgood spelade rock'n'roll med stadig bluesbotten och det räcker bra så.

Medföljande dvd, om jag ska återgå till det som rullar på skärmen framför mig, understryker Doktorns visuella förtjänster. I karismatermer är det trångt på scenen, då såväl Brilleaux som Wilko är centrala och tar mycket utrymme. Å andra sidan lämnar de plats för varandra och ytterst är Wilko kompgitarrist, kanske den bäste av dem alla. Möjligen gjorde han sig som allra bäst ett par tre meter snett bakom ett kärnkraftverk som Lee Brilleaux. Wilko kliver fram (läs: rusar spasmatiskt) under korta solon men ser i övrigt mest manisk ut. Det är omöjligt att inte titta på honom och detsamma gäller i nästan lika hög grad Brilleaux.

Bäst är liveupptagningen från Southend Kursaal i november -75 och det är den konserten som utgör »Southend side« på »Stupidity«. Utöver de spår som hamnade på plattan får vi här bland annat en ruggig version av »I can tell« och en »You shouldn't call the doctor (If you can't afford the bills)« som är...well, kolla in Wilko!

Ljudmässigt är boxen en uppgradering även om det givetvis är en smakfråga. Moderna remastringar tenderar att trycka upp varenda ljudskärva i ansiktet på lyssnaren och det på bekostnad av dynamiken. Jag kanske föredrar mina vinylplattor men tillstår utan vidare att teknikerna har gjort ett mycket gott jobb med ljudet här. Det gäller förvisso inte liveupptagningen från Finland, som säkert var bortom all räddning, men den är intressant i alla fall. Hela kalaset är ytterst smakfullt paketerat med bilder, nutida Wilkouttalanden, tidningsartikel från när det begav sig mm.

Vad hände då med Doktorn efter 1977? Bandet bytte gitarrist några gånger, fick hits som »Milk & alcohol« och »Down at the doctor’s« och gjorde åtminstone en riktigt bra platta, Nick Lowe-producerade »A Case Of The Shakes«. Något år in på 80-talet var den bättre delen av sagan slut, även om epilogen blev långdragen och inte utan poänger. Lee Brilleaux dog i cancer 1994, inte ens 42 år gammal. Fanns väl ingen legitimerad Dr Feelgood som kunde göra något åt det, men jag mår i alla fall hur bra som helst av denna djupdykning i 70-tal, rock'n'rollrötter, Wilkogitarr och, på ett eller annat sätt, Expressens popsidor åren 1975-77. Har jag inte redan tidigare tackat Mats Olsson för några av de bästa namnen i min skivsamling, så gör jag det nu. Tack!

/Bengt O Tedeborg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.