Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Kiwanuka, Michael
Home Again
(Polydor)

Kritikerkåren började med att lyssna in de vokala influenser som Michael skulle kunna bära i sin sång. Var det inte lite Van Morrison eller Richie Havens i »Tell Me A Tale«, lite Al Green i »Rest«, lite, eller kanske till och med mycket, Bill Withers i »Home Again« och Bob Marley i »Any Day Will Do Fine«. Själv säger han att Otis Redding och »Sitting On A Dock Of A Bay« gav honom inspiration att börja sjunga. En sång som satte den musikaliska känslan och den lyriska tonen. Men det jag tror de flesta trots allt hör, är de inneboende kvaliteter Michael har i sin sångröst. För sjunga kan han. En härligt varm och melodisk folksoulsångröst som ännu bara är i början av sin utveckling.

Första anslaget har betydelse. Systematiskt har Michael byggt upp sina låtar med ett försiktigt pekande utropstecken som inledning. I »Tell Me A Tale« är det en flöjt, på »Always Waiting« är det en gitarr, och så efter inledningen och stämningssättningen kommer det orkestrerade delarna. Det är starkt orkestrerat, men utan att bli bombastiskt och voluminöst. Det är tveklöst samarbetet med producenten och medmusikern Paul Butler som har skapat arrangemangen till de sånger som Michael en gång skapade ensam med sin akustiska gitarr. Men här finns mer att göra. Detta är bara ett första steg där Michael trots allt har valt att inte ta ut svängarna för mycket utan håller sig på en formatisk idébas i mediumtempo som känns trygg. Jag tror att både röst, tempo och anslag kommer att utvecklas med tiden. Man kan nästan höra utvecklingstankarna vibrera någonstans under redan på detta det första verket. Redan i »Bones« med sitt jazziga anslag av gospelcountry på vispar, Django Reinhardtlik gitarr och kör visar att här finns mer att hämta. Vänta bara.

Textmässigt är sökande, tro och tröst ett återkommande tema, en väntan på en framtid. »I´m Getting Ready« bär ett gungande emotionellt lyft, »Always Waiting« säger att min tid kommer snart, »I Won´t Lie« med sitt tunga ödesmättade blås undrar »what it is that I can´t find«, »won´t find peace on my own«, »can´t seem to get there on my own« och »Any Day Will Do Fine« är mer ett rop på Gud för hjälp. Med »Rest« fångar han sedan sorg och resignation och i den avslutande »Worry Walks Beside Me« blir allt så uppenbart.

Det viktiga är inte vem han eller vem han inte låter som, utan hans genuina öra för melodin. Så denna 25-åring från norra Londons Muswell Hill har slagit an en ton. Precis som The Kinks en gång gjorde i samma trakter bär han fram en känsla av världsleda men med ett hopp om bättre tider. Ett steg i taget. Tydligare än i den taktfast vandrande »Home Again« kan det inte sägas.

Jag kan rekommendera Deluxe Edition med en extra CD och fem spår från Ethan Johns Session.

/Staffan Solding


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.