Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Sill, Judee
Judee Sill/Heart Food
(Rhino Handmade/Rhino)

Musikhistorien är full av fotnoter. Artister, sångare och låtskrivare som aldrig förärats några guldskivor, Grammys eller hyllningskrönikor. Många av dessa är naturligtvis inte värda mer än så, medan andra definitivt förtjänat ett bättre öde än det de småningom gick till mötes, både på det musikaliska och det personliga planet. Judee Sill tillhör definitivt den senare kategorin.

Historien om Judee Sill är på många sätt en gåta. Och ändå är hennes öde ett typexempel på hur en splittrad och tragisk bakgrund inte bara kan frambringa självdestruktiva demoner, utan också främja kreativitet. Judee föddes in i en rik Hollywood-familj, med en far som dog när hon var barn och en bror som inte långt därefter omkom i en bilolycka. När modern så småningom gifte om sig tog Sill, knäckt av tragedierna och familjära tillkortakommanden, avstånd från både henne och styvfadern och gav sig ut på en drogindränkt nomadresa tvärs över den amerikanska kontinenten.

Under hela sin uppväxt hade Sill närt en stor drivkraft att uttrycka sig konstnärligt, främst musikaliskt, men det eskalerande drogberoendet och den dekadenta livsstil hon lagt sig till med, och som hon vid flera tillfällen var tvungen att prostituera sig för att kunna upprätthålla, krävde sin tribut. En tre månaders fängelsedom för heroininnehav blev vändpunkten.

Sill blev under fängelsevistelsen emellertid fri från sitt heroinberoende och bestämde sig för att ge sitt allt till musiken, och hon började skriva låtar på allvar igen. Här kom hennes kontakter i barndomens Hollywood väl till pass, och den genialiske, och så småningom gränslöst mäktige, David Geffen imponerades så pass av Sills musik att han signade henne som första artist till sitt nystartade Asylum Records.

När »Judee Sill« kom ut 1971 var tajmingen egentligen idealisk. Joni Mitchell var omsusad och i full gång med sitt klassiska album »Ladies Of The Canyon« (också för Asylum) och både Carole King och Laura Nyro var på väg att göra sig namn. Tiden kändes helt enkelt mogen för ett ordentligt genombrott för genren Kvinnliga Singer/songwriters.

Judee Sill var perfektionist, och lämnade ingenting åt slumpen när det gällde sina låtar, som hon enligt rykten kunde fila på i åratal. I besittning av en enorm vilja och integritet, krävde hon full artistisk och musikalisk kontroll över sina inspelningar, vilket Geffen också gav henne. För att producera, och arrangera orkesterpartierna till debuten vände hon sig därför till sin ex-make Bob Harris, som hon visste var rätt man för jobbet.

Men trots att Sill turnérade som förband till bland andra Crosby & Nash och »Jesus Was A Cross Maker« (en singel som Graham Nash, ett stort Sill-fan, producerade) spelades relativt flitigt i etern sålde albumet dåligt. Uppföljaren »Heart Food«, som kom året efter, fick lysande recensioner och är faktiskt strået vassare än den briljanta debuten. Den sålde om möjligt ännu mindre.

Att lyssna på albumen idag, särskilt på så fina utökade reissues som dessa, är något av en uppenbarelse. Sill är inte bara en lysande sångerska och en driven gitarrpicker, utan en kompositör som i sina bästa stunder är fullt i paritet med töserna Mitchell och Nyro. Framför allt debuten har en sakral, ibland närmast ockult överton, något som kan ha sin förklaring i hennes, efter drogrehabiliteringen, nyvunna religiositet och intresse för det övernaturliga.

Det vilar en stark countryanstrykning över Sills låtar (lyssna på formidabla »There’s A Rugged Road«), och en lite ruffig folkmusikton, men även en svävande, nästan psykadelisk känsla. Sångpartierna består ofta av multipla överdubbningar, och hon använder stråkar på ett sätt som för tankarna till Paul Buckmaster, som arrangerade Elton Johns första plattor. Det är så vackert att man undrar om inte det inte var det här Gram Parsons tänkte sig när han pratade om »Cosmic American Music«.

Till slut blev bristen på framgång och det förflutnas demoner för starka för Judee Sill och hon försvann, mer eller mindre spårlöst. Vad som hände åren efter »Heart Food« vet egentligen ingen, men rykten om ett nytt besök i droghelvetet cirkulerade länge. Graham Nash säger att han redan 1974 fick höra att Sill dött av en överdos, medan andra, »vänner« påstår att hon levde till 1979 eller ända in på åttiotalet innan hon dukade under av drogrelaterade sjukdomar. De här två albumen är hennes testamente och vi kan vara tacksamma över att vi alla är arvtagare till hennes fantastiska musik.

/Ola Karlsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.