Recension
Springsteen, Bruce
Wrecking Ball
(Columbia Records/Sony Music)

Den putslustiga bagatellen »Wrecking Ball«, skriven till och debuterad inför rivningen av Giants Stadium 2009 är knappast en låt att bygga ett album kring. Likafullt har den lilla protokollplumpen fått ge namn åt Bruce Springsteens sjuttonde studioalbum. Något som gör mycket lite åt att ändra faktumet att kompositionen är en läckande jolle i ett hav av bättre tätade skepp.

Bruce Springsteen är inte längre någon stor amerikansk samtidsskildrare, snarare en pamflettförfattare som gömmer sig bakom religiös symbolik för att formulera genomskinliga subtiliteter. Men artisten lyckas alltjämt forma ytterligheterna till en någorlunda väl sammanhållen helhet, mest tack vare att musiken här är mer intresseväckande och konsekvent hopsnickrad än på länge.

I allt väsentligt ett soloalbum ser »Wrecking Ball« Springsteen ta avstamp i gospeltintad, folkig protestmusik med inslag av elektroniska rytmer och samplingar. Det är enkla folklåtar med siktet inställt på ekonomiska orättvisor, där stiliserade arbetarklassdygder utmanas av lika manierad överklass. Mycket minner om »We Shall Overcome: The Seeger Sessions« (2006), med stråkar, steelguitar och traditionsbärande tonala experiment, där de elektroniska inslagen mest fungerar som nyanshöjande penseldrag i marginalerna.

Det är en musikalisk blandning som för all del fungerar bra, men den erbjuder heller inte någonting tillnärmelsevis nytt i någon annan bok är Springsteens egen. Experimentlustan är trygg och snygg i händerna på Ron Aniellos välljudande produktion, men också feg och pusselbitsartad i jämförelse med de mest omedelbara gemensamma nämnarna – Steve Earles »Washington Square Serenade« (2007) och Neil Youngs »Le Noise« (2010).

Allra bäst låter albumet när de värsta klichéerna får stiga åt sidan för material som vågar röra vid det verkligt mänskliga, som i fina »This Depression«, om behovet av närhet i de tuffaste av tider och »Land Of Hope And Dreams«. Den sistnämnda, med saxofonsolo från framlidne Clarence Clemons, är en urstark komposition som alltjämt upplevs smått överflödig i skuggan av den fullgoda och sedan tidigare utgivna liveversionen.

Mycket annat är opportunistiskt och inte det minsta oppositionellt provokativt i sitt ansträngda anslag. Inledande singelspåret »We Take Care Of Our Own« låter till exempel som en medioker E Street Band-imitation med återanvänd »Born In The U.S.A.«-retorik, och »Jack Of All Trades« är en fulländat smörig hyllning till arbetarklassmannen, hopplöst griper den efter de desperationens halmstrån som så fint formulerade låtmaterialet på »Nebraska« och »The Ghost Of Tom Joad«.

»Wrecking Ball« är Bruce Springsteen med agenda. Inte sällan brukar det lägga grund för starka album – frånvaron av angelägen riktning i såväl lyrik som musik sänkte i mångt och mycket förra albumet »Working On A Dream« till karriärens kanske värsta lågvattenmärke. Sett i det perspektivet är »Wrecking Ball« ett strålande lyft. Men med ett alltför bagatellartat politiskt och socialt anslag som grundläggande förutsättning för musikens hållbarhet uteblir också mycket av den slagkraft som på ytan tycks bubbla av brinnande frustration. Kvar står en stundtals välljudande och intresseväckande albumgiv som upplevs alltför kalkylerad och substansfattig för att engagera mer än i brottstycken.

Tidigare publicerad på Benshi.se

/Mark Andersson