Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Haggard, Merle
Working In Tennessee
(Vanguard)

Det må vara odiskutabelt att Merle Haggards storhetstid inföll på 60-talet. Klassikerna avlöste varandra och Hag utvecklade snabbt sin frasering till något lika fullödigt som fullständigt unikt. Men lika unikt är att hans utgåvor varit nästan lika imponerande under 2000-talet som fyrtio eller så år tidigare. Förra årets mycket starka »I Am What I Am«, hans första på Vanguard, följs nu upp av ytterligare ett synnerligen hörvärt album.

Från titelspårets lediga western swing-sväng till avslutande Cashnumret »Jackson« visar Hag att hans röst är i mycket god form och att källan till hans låtskriveri fortfarande flödar. Han vet också mycket väl vad han ska göra med gåvorna, den skickligaste av hantverkare som han är.

Pennan är alltså välvässad när blickarna bakåt kodifieras i spår som »Down on the houseboat« och »Under the bridge« och melodierna är små mästerverk. I »Too much boogie woogie« rockar Hag loss - tja, allt är relativt - och ondgör sig över countrymusikens status: »There’s too much boogie woogie and not enough Connie Smith« (varieras med Hank and Kris och Ernest Tubb). Så är det allt.

Vackra »Sometimes I dream« är längtan, sorg och saknad i text och melodi. Hag behöver bara några få penndrag för att måla hela bilden och fylla den till brädden såväl emotionellt som visuellt. Genius at work.

»What I hate« är en av dessa låtar som får mig att undra om Haggard är djupt mörkblå med till sin spets draget arbetarklasspatos i mystisk förening. Eller någonting helt annat, inte glasklart vad men åtminstone inte mörkblått och därmed mycket mer sympatiskt. Låten kan ses som en variant på förra skivans titelspår och jag förhåller mig aningen avvaktande. Musikaliskt låter det som om Lou Reed, av alla människor, hade fått för sig att arbeta ett slag i Tennessee.

Jag tänder inte på låtar om gräs och tycker inte »Laugh it off« fungerar särskilt bra. Det kan bero på att jag inte är helt med på vilken poäng Hag avser att göra med rader som »If you lose your only lover, go find something sweet and soft and laugh it off«. Det kan också bero på att spåret är det musikaliskt mest lättviktiga här.

Albumets avslutning är riktigt stark. Först en re-make av »Working man blues« med gästspel av Wille Nelson och Ben Haggard. Willies bidrag - sång och gitarrsolo - är lysande medan Hag nog kunde nöjt sig med att ha grabben med som gitarrist. Som strängaspelare är junior innovativ och intressant, som sångare - nej, inte särskilt. Bandet spelar lätt, ledigt, svängigt och tajt, här liksom i övrigt. Och en Merle Haggardskiva kännetecknas alltid av närvarande, rent och öppet ljud. Mumma för oss som gärna skulle rycka kompressorer och hårddiskar ur de flesta producenters händer och därefter sänka dem till havets botten (ja, inte producenterna alltså - det får vara någon måtta med »what I hate«).

»Jackson«, avslutningsvis, är en duett med hustrun, Theresa Haggard. Det låter Cash och June Carter och det är naturligtvis meningen. Det låter också förbannat bra.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.