Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Wells, Junior
Hoodoo Man Blues
(Delmark/Smokestack Records Sales)

För någon månad sedan skrev jag att det var julafton för alla bluesälskare när Magic Sams »West Side Soul« kom återutgiven i nytt remastrat skick. Vad ska jag säga nu då? Att julafton kommer flera gånger om år. I alla fall för bluesälskare. För här kommer nu Junior Wells »Hoodoo Man Blues« i samma förnämliga nyskepnad. Med ytterligare ett spår, ett antal alternativa tagningar och ett texthäfte med mer text och många fina foton av Greg Roberts från studion så är det här en dröm och topplats på alla önskelistor.

»Hoodoo Man Blues« är en på flera sätt unik bluesplatta. Den spelades in i september 1965 som den första studioinspelning i Chicago som gjordes för att bli ett album, och inte ett album av singelåtar. Det gav den en helt ny och annorlunda atmosfär. Ett chicagosound och upplägg som om det var en livespelning på någon av stadens klubbar. En närhet, en intensitet och en känsla av att bli tagen på, berörd som vi inte hört tidigare på samma sätt. Dessutom var Junior Wells en fin sångare, duktig munspelare och bra bandledare. För här spelade han in med sitt working band och alla kände varandra väl. Inte minst då samspelet mellan, som han hetta då, Friendly Chap och Junior Wells. Ganska snart kunde vi gissa oss till att Fliendly Chap stod för Buddy Guy, friendly är buddy och chap är guy. Men egentligen berodde det på att man trodde att Buddy hade ett giltigt kontrakt med Chess vid inspelningstillfället. Men så var inte fallet.

Junior Wells hade redan tio år tidigare gjort sig ett namn i blueskretsar och spelat in populära låtar för Chief och Profile. Här gjorde han nu med sin personliga både avslappnade och påträngande stil en inbrytning på campus och festivaler med nya, vita bluesintresserade lyssnare.

Junior Wells bär arvet från Little Walter, Big Walter Horton och Sonny Boy Williamson, men gör även något nytt, modernt, spännande med sin stil att blåsa, spotta, fräsa och hojta ut toner och tillrop.

»Hoodoo Man Blues« innehåller egna, andras och traditionella låtar i en välavvägd och varierande sammansättning. »Ship On The Ocean« är en långsamt sugande blues, Sonny Boy Williamsons klassiker »Good Morning Schoolgirl« har fått en lite funkig skepnad, »In The Wee Wee Hours« har ett underbart djup och ett magnifikt samspel mellan Wells och Buddy Guy och Kenny Burrells instrumentallåt »Chitlin´ Con Carne« får en jazzigare form.

I starten av inspelningen fungerade inte Buddys gitarrförstärkare, så man kopplade honom genom ett Hammond B 3 Leslie-kabinett och fick en något annorlunda, svajigare ljudbild. Som kan höras i titelspåret »Hoodoo Man Blues«.
Junior Wells munspel och sång, Buddy Guy gitarr , Jack Myers bas och Billy Warren trummor står bakom detta historiska album. Och på denna återutgivning får vi dessutom Buddy Guys taktfasta blues »I Ain´t Stranded« som bonus samt ett antal alternativa tagningar, många ofta lite längre än de som slutligen kom med på plattan. Inte minst »In The Wee Wee Hours« och »Hoodoo Man Blues« blir till andra låtar i sin längre längd.

Om ni nu råkar stå utan denna klassiska bluespärla så finns det all anledning att låtsas att det är julafton redan nu. Jag lovar att ögonen kommer att glittra på alla som får glädjen av att packa upp den. Och inte minst lyssna på den.

/Staffan Solding


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.