Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Dyer, Dan
Live At Blue Heaven
(DD)

Det finns stunder när allt stannar upp. Stunder av absolut beröring som fängslar hela ens gestalt. På sistone har jag märkt att de stunderna kommer oftare än förr. Det är som att ett antal garder slappnat av med åren och alltmer blottat ett kännande hjärta, öppnare för beröring men också mer sårbart. Musik är sannerligen en sådan kraft som kan få allt att stanna upp och låta allt bli uppfyllt av det som känns.

Första gången jag hörde Donny Hathaway Live var ett sådant tillfälle. Jag fångades helt av den gospeldoppade soulens dragning mot pop framfört av Hathaways mäktiga stämma och briljanta spel på sitt Rhodes, hela bandets jammande i ögonblicket och allt i samspel med en publik som inte heller tycks vilja/kunna värja sig mot musikens kraft. Här hör jag en musikalisk fest som inte bara är latjolajban. Festen låter snarare som ett långfinger mot det helvete som väl Hathaway såg i sitt eget liv och omvärld. Och jag stampar takten med hela mig själv i en trotsig glädje mot allt som gör illa.

Nu har det hänt igen. Jag har lyssnat på Dan Dyers »Live At Blue Heaven«. Likheten med Donny Hathaway kan vara slående men också olikheterna. Som hos Hathaway handlar det om gospeldoppad soul med en dragning åt pop. Alltså den typ av soul där Curtis Mayfield finns i bakgrunden, som Hathaway behärskade så mästerligt och som gjorde Steve Wonder så stor. Hos Dyer finns dessutom ett Sly Stone funk och neo-soul som exempelvis Erykah Badu gjorde så bra på sina första plattor. Men här finns också ett annat perspektiv. Här finns en ständigt närvarande doft av en texansk singer-songwriter som struntar i precisa traditioner och blir fri i americana/folk. Den doften blir tydlig mot slutet av inspelningen i »Where I´m Going« eller »Happier Than Ever«. Nu när jag gnuggar mig i alla sinnen efter att blivit totalt uppslukad inser jag att det kan vara detta som gör Dan Dyer så oerhört spännande och bra.

Inspelningen på Blue Heaven är mycket avskalad. Sättningen är minimal. Dyer kompar sig själv på ett Rhodes och på slutet gitarr. Trummor tassar med liksom en bas. That’s it. Någon publik får vi inte höra vilket förstärker det mycket återhållsamma nästan ödsliga intrycket. Men det återhållsamma är bara skenbart för här finns ett oerhört kraftcentrum i Dyers sång och Rhodeskomp. Det låter som att det inte finns någonting hos Dyer som inte bidrar till kraften. Han sjunger oerhört laddat. Högt som lågt. Man slipper alla fjantiga soulatletiska krumbukter på måfå. Här är det orden, meningen och texten som ska få sin rätta betoning enligt allt som är Dan Dyer. Lyssna bara på »World Tumbling Down« och hur han växlar mellan olika ton/känslolägen så att alla ord får det liv som de berättar om. Detta behärskar Dyer fulländat, menar jag.

Det sägs att i Austin TX är Dan Dyer den mest eftertraktade »blue-eyed soul« artisten just nu. Efter mitt lyssnande på »Live At Blue Heaven« kan jag förstå varför och att det förmodligen stämmer. Men vad jag inte fattar är kategoriseringen i ögats färg. Sånt skiter jag högtidligen i! Såväl Donny Hathaway som Dan Dyer berör mig kraftigt. Det är det enda som betyder nåt.



/Jonas Ericson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.