Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Eastwood, Eva
Lyckost
(Darrow/Border)

Lyckost?

Borde det inte stavas och sägas lycko-ost?

Eller lyckans ost?

Som Siw Malmqvist sjöng i det tidiga 1960-talet.

Att återskapa ett förflutet är ibland ganska lätt, facit finns ju. Men en tidigare tid kan korrekt bara ses utifrån de värderingar och de händelser som då inträffade. I dag har vi mycket lätt för att fördöma svenska kontakter med det, exempelvis, nazistiska Tyskland. Men det som var giltigt 1935 var giltigt just 1935.

Kanske är det att spetsa till jämförelsen, men den bild vi har av 1950-talets rock´n´roll är i mycket en efterhandsbild. Hur det verkligen var kan alla vi som inte var med inte veta.

Däremot bär vi en dröm om hur forna tider var, var sig det gäller hur vikingabyar fungerade eller hur det var när rock´n´roll slog igenom.

1950-talet? Det begreppet behöver definieras.

När vi i populärmusiksammanhang slänger ur oss »50-talet« syftar vi oftast på några få år under årtiondets senare hälft. För vad har Koreakriget, »Snoddas« genombrott» och fotbolls-VM 1954 gemensamt med Elvis Presley?

Inget annat än att det skedde under samma årtionde.

Det vi menar med 50-talet är koncentrerat till några få år i årtiondets slut och det är en bild skapad i efterhand, ett drömspel om flickor i rosa korta strumpor, amerikanska bilar och ungdomsrevolt.

USA kom till Sverige, javisst, men det var en inkommande bild som i mycket var en improvisation. Den ungdomsinriktade musik som svensk artister gjorde var karbonpapper på karbonpapper.

Så här långt efteråt är allt vad som återstår en rosa dröm. Budet att Ragnar Nygren och Leif Björklund gått bort har nått oss, de andra «hjältarna» tar sig fram med rullator.

Eva Östlund älskar den här tiden, minnet av den här tiden.

I sitt hjärta bär hon drömmen att återskapa den variant av folkhemslyckan som den kom till uttryck i radioprogammen «Timmen Tumba» och «Kvällstoppen».

Dock har hon aldrig klistrat sig fast i nostalgigrupperingen, den som lever 1950-tal, klär sig 1950-tal och den som tror lyckan är att äga 1327 originalpressade Sun-singlar. Hon vill bara roa, hon vill bara dela med sig av den hänförelse hon känner att tidsmaskinmusiken ger henne.

Vilken platta i ordningen det här vet jag inte, hennes tidigare rock-a-billy-försök var kul men tafatta (det stavas rock-a-billy, inget annat), hennes tidigare försök på svenska har hos mig framkallat djupa suckar.

«Lyckost» gör mig glad. Den har föga med det 1950-talet vi syftar på, däremot med det tidiga 1960-talets popschlager. Varenda låt skulle ha gått in på den tidiga «Kvällstoppen», om det getts ut som singlar.

Hennes röst är ibland tonårsnäpen, som när Britt Damberg sjunger «Hälsa Mikael från mig", ibland uttrycksfull som Doris Day, ibland medryckande som Siw Malmqvist.

Allt är rätt med den här plattan, utom att den inte återspeglar det 1950-tal den säger sig återspegla.

/Frank Östergren


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.