Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Rockridge Brothers, The
No Sleep ´Til Rockridge
(Red Rocking Records)

The Rockridge Brothers kommer från Hägerstensåsen i Stockholm. Det skulle lika väl kunna ha varit Appalacherna. För det är en härligt fartfylld och stämningsrik hillbilly bluesgrass de spelar. Denna deras tredje egna platta sedan starten för nio år sedan är en på många sätt roligt lyssning. Även om många av låtarna är mer eller mindre kända traditionella sånger är det inga vördsamma tolkningar av den mesiga varianten vi får höra. Utan här har de snarare sagt till varandra att plocka något personligt ur sångerna. En utmaning de klarar alldeles utmärkt. Annars skulle man bli lite misstänksam när man ser att de två första spåren är »John Henry« och »Wayfaring Stranger«. Men »John Henry« är snara snabbtågssnabb än rälsspikhamrande och »Wayfaring Stranger« görs med känslosam lågmäldhet, så stämningsfull att man kan höra dammpartiklarna dansa i vårsolens strålar genom fönstret. Och ännu mera damm virvlar säkert upp från fötterna på alla dansande som svänger runt till de många snabba låtar som följer och drivs fram av fiol, banjo, bas och gitarr.

Det The Rockridge Brothers bjuder på är mer traditionellt än experimentellt men samtidigt mer personligt än kopierande. Det är en fin balans mellan instrumenten och den gemensamma sånginsatsen är förnämlig. Inte minst i Washington Phillips »What Are They Doing In Heaven Today«. Det är också detta som gör »No Sleep ´Til Rockridge« så rolig att lyssna på. Gospel, blues, cajun, folkmusik och bluegrass samsas till ett levande stycke amerikansk musikblandning. För »Down South Blues« skulle lika väl kunna komma från något färgat stringband, »Convict Waltz« är ju Ira LeJeunes cajunvals, »Who Broke The Lock« kommer ur var mans mun och de andra från vänner och legender inom bluegrass ala The Carter Family, Bubba George Stringband eller The Hackensaw Boys.

The Rockridge Brothers är Peter Frövik gitarr, Ralf Fredblad fiol, Kristian Herner banjo och Pontus Juth ståbas. Och tillsammans står de för en fin sång ensamt eller i grupp. Bror David Nilsson hoppar in med sin banjo i den snabba »Roll In My Sweet Baby´s Arms« och utmanar Kristian på duell. Ulf Holgersson fyller på med sitt munspel i avslutande »Raleigh And Spencer«. Ralf Fredblad bjuder upp med ett härligt fiolspel i »Give The Fiddler A Dram«. Och den kan han vara värd efter sin insats. Ja, alla i bandet faktiskt.

/Staffan Solding


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.