Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Lowe, Nick
Labour Of Lust
(Proper/Cosmos)

Förförståelse, då. Jag missade aldrig Expressens popsida under de där åren från mitten av 70-talet när pubrock blev till punk och new wave. Mats Olsson var mannen med både järnkoll och god smak. Jag hade väl rätt ont om pengar men till exempel ett par av Dave Edmunds soloskivor, Nick Lowes »Jesus of Cool«, »Juppanese«, en samlingsplatta med Brinsley Schwarz, Graham Parkers tre första och ett par Feelgood stod i skivbacken vid pass tidig sommar -79. Hade någon, Olsson exempelvis, påstått att Rockpile var rockens framtid, hade jag nog skrivit under på det trots att jag ännu inte hade hört dem live. Nya plattor med herrarna Lowe och Edmunds stod utan tvekan högst upp på den här tonåringens önskelista. Nämnda popsida och Lennart Perssons artikel om Edmunds i ett tidigt nummer av Larm var ett av mina första universitet.

Förförståelse, nu. »Jesus of Cool« kom som mycket påkostad reissue för några år sedan. Utvikningsbar digipack och massor av mer eller mindre udda singelspår och annat som bonus. En kanonplatta, såklart, men det är »Labour Of Lust« som betytt mest för mig av de två genom åren. Jag har spelat den ofta och framför allt är det Edmunds och Billy Bremners gitarrspel som är så knäckande bra. Och Lowes låtar förstås. Och Terry Williams, mannen som med vad som nästan är ett understatement spelar »drums drums drums« enligt omslaget till Rockpiles enda LP i eget namn och som är min absoluta favorittrummis. Och sen har vi soundet - varmt, direkt, öppet. Nick Lowes röst, humor och basspel inte att förglömma.

Fakta. »Labour of Lust« släpptes i juni 1979. Den amerikanska utgåvan skilde sig något från den europeiska men här får vi samtliga spår inklusive singelbaksidan »Basing Street«. Rockpile kompar och plattan spelades in parallellt med Edmunds »Repeat When Necessary« i Eden Studios i London. Huey Lewis spelar rått munspel på »Born Fighter« och Bob Andrews från dåvarande The Rumour gästar med Oberheimsynt i »Endless Grey Ribbon«, ett spår som enbart fanns på den engelska utgåvan. Den amerikanska innehöll i stället 1978-singeln »American squirm« med stämsång signerad Costello. Bägge dessa spår finns alltså med här, vilket gör att kopplingen ställer till det i mitt huvud. När trumslamret i »Big kick, plain scrap« upphör vill jag kastas handlöst in i »Born fighter«, inte i »American squirm«. OK – det går att programmera en cd-spelare eller plocka om spåren i iTunes, men ändå… Anyway - tretton spår inalles och den som hade hoppats på till exempel en live-cd med Rockpile som bonus får drömma vidare.

Proper gör alltid ett gott jobb och detta är inget undantag. Det tjusiga Barney Bubbles-designade omslaget kommer så mycket till sin rätt som man kan begära, givet det lilla cd-formatet. Häftet innehåller både bilder och en kortare krönika av Will Birch, mannen som trummade i Kursaal Flyers och som skrivit pubrockens historia i den läsvärda »No Sleep Till Canvay Island«. Ljudet är bra också, det tycker till och med denna vinylfundamentalist.

Utlåtande så. Men vad begär ni? Jag bor i den här plattan - jag är fisken i dess vatten, helt i elementets angenäma våld.

Det finns inte många poplåtar som är bättre än »Cruel To Be Kind« i Rockpiles snortajta version. Lång klassisk melodilinje, fyndig text, några välplacerade mollackord och en riffartad refräng som alla kan sjunga med i. Ingen gör det dock som Lowe, Edmunds och Bremner. »Cracking up« är alldeles fantastisk och kanske Lowes allra bästa låt. Korta melodiska celler i gränslandet mellan sång och rap. Tungt komp – Lowe är en underskattad basist – med trummorna i ena kanalen och ett synnerligen välplacerat »aaah« i början av gitarrsolot. Blues för en »blank generation«.

»Without love«, underbar countryrock som Cash inte kunde låta bli. Gitarr- och trumspel direkt från himlen eller möjligen från en korsning i Tennessee. »Love so fine«, en rock’n’rollshuffle som är så fin, så fin (Terry Williams!). »Skin deep«, låten som gör att Birchs beskrivning av Rockpiles musik som något slags »Beatles-with-muscles« låter rimlig. Lowe själv föreslår »amphetamine-fuelled Chuck Berry« och det är inte sämre, vilket Mickey Jupps klassiska »Switchboard Susan« är ett bra exempel på. Den version som finns här är faktiskt originalet. Jupp själv gjorde den senare på skivan »Long Distance Romancer « och de två tolkningarna kompletterar varandra bra.

Jag kunde fortsätta rabbla spår. Alla är pärlor på sitt sätt och jag tror också att alla någon gång har varit »plattans bästa låt« för mig.

Googlar så »Born Fighters« och hittar dokumentären från inspelningarna. Lowe i cowboyhatt, packad. Edmunds med gitarren, testar solo på »Born Fighter«. Lowes otålighet versus Edmunds perfektionism. Embryot till bandets splittring synligt redan här, men solot duger sannerligen.

Summa summarum. Jag kan egentligen inte recensera den här plattan, den är för »close to home«. Hur mycket jag än älskar Lowes senaste skivor, särskilt »The Convincer«, är det tveklöst »Labour Of Lust« som definierar mitt förhållande till mannen. Det blev med tiden allt tydligare: Jag såg Rockpile live två gånger och även om det var Edmunds som stod i centrum i det bandet, bildligt och bokstavligt, var det nog Lowes förmåga att balansera Edmunds traditionalism med attraktiva pop-rock-country-låtar från egen penna som gjorde bandet så lysande. Svänget var oemotståndligt och öset utan pardon. »Labour Of Lust«, liksom systerplattan »Repeat When Necessary«, påvisar detta bättre än något annat Edmunds, Lowe eller Rockpile har gjort i en studio.

Finns i shopen:
www.rootsy.nu/butik/album.php?id=1343

/Bengt O Tedeborg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.