Recension
Good Lovelies
Let the Rain Fall
(Six Shooter Records/Hemifrån)

Den kanadensiska trion The Good Lovelies består av Caroline Brooks, Kerri Ough och Sue Passmore. Enligt trions hemsida finns det tre berättelser om hur medlemmarna lärde känna varandra. Alla utmärks av en charmerande vimsighet, och den effekten tilltar i kubik om historierna sätts mot varandra.

För egen del hade jag aldrig hört talas om gruppen, när deras nya skiva »Let the Rain Fall« damp ner i brevlådan. Omslagsbilderna visar de tre sångerskorna i illgula regnrockar av samma slag och färg som finns i affischerna för scenversionen av »Singin’ in the Rain«. Jag har inget minne av gula regnrockar i filmen, men jag kan minnas fel. Skillnaden är att The Good Lovelies står i sjön, inte på gatan.

Både historierna om gruppens tillkomst och bilderna speglar som sagt en charmerande vimsighet, och musiken får karaktär i en egensinnig förening av vimsighet och absolut koncentration. Musikaliskt rör sig The Good Lovelies i väl upptrampade gränsspår mellan folk och country. De påminner om kanadensiska grupper som Quartette och Farmer’s Daughter, men de har en tydligare akustisk profil. En Wurlitzer dyker upp i något spår, en pedal steel i andra, några förströdda licks på elgitarren sätter också sin prägel på en del spår. Men ljudbilden är luftig, och akustiska stänginstrument dominerar den vid sidan av sången.

Men här och där smyger också en del jazzharmonier in. På en tidigare skiva med gruppen finns också en version av »Cheek to Cheek«, och på Youtube finns en oemotståndlig a cappella-version av »Jeepers Creepers«. Om vi lägger på några lager elektriska instrument och en mer medveten underhållningsmusikalisk attityd närmar vi oss Forester Sisters. Folk, country och swing, men med egensinnig touch; gemenskapen med de nämnda grupperna (och även en del från New England) är tydlig, men liksom dessa skapar The Good Lovelies sin egen, oemotståndliga syntes av de olikartade stilincitamenten.

De tre samsas om solosången. De har personligt profilerade röster, och både i solosången och stämsången sätter de färg på det vokala utspelet. Färg, egensinne och klangrikedom; i The Good Lovelies musik sker hela tiden små förändringar, som ger nya nyanser. Den är, som också sagts, oemotståndlig.

The Good Lovelies har tidigare gjort två fullängdare, därav en julskiva, och en ep. Dessa skivor finns på Spotify, till skillnad från den nya.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify