Recension
Becki Sue & her Big Rockin’ Daddies
Big Rockin’ Boogie
(Underworld/Hemifrån)

Jag har länge tyckt att den samtida jump bluesen varit ganska trist. Grupper som Roomful of Blues och en sångerska som Michelle Willson hittade sin form, men tömde den snabbt på det mesta av mening och innehåll.

När jag lyssnar på »Big Rockin’ Boogie« med Becki Sue & her Big Rockin’ Daddies från Oregon känner jag dock samma naiva fotstamparglädje som inför t ex Michelle Willsons första skiva eller Marcia Balls mer rullande stunder. Gruppen blandar egna låtar med bluesstandards, men visar också god smak i en tät tolkning av Angela Strehlis »Can’t Stop These Teardrops«. Där spelar också tenoristen Jim King ett rejält fläskigt solo av femtiotalssnitt.

Även gitarristen Tom ”T-Boy Neal” Boyle har, som hans nom de guerre antyder, en teknik förankrad i femtiotalets mönster, och Becki Sues röst dryper av flera sångerskegenerationers frustration, längtan och åtrå.

Men även om vi kan förankra det mesta av musiken bakåt i bluesens historia, blir den aldrig nostalgiskt tillbakablickande eller stillastående. Becki Sue och hennes compadres höjer sig över tiden. Då och nu förs samman i en laddad syntes: ”Time present and time past / Are both perhaps present in time future / And time future contained in time past”, för att citera en av rockens ledande lyriker.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify