Recension
Wailing Souls
At Channel One
(Pressure Sounds)

Jag har egentligen ingen aning om hur det såg ut i jamaicanska inspelningsstudios på sextio- och sjuttiotalet, så allt jag skriver härunder kan lika gärna vara rent nys. Jag har visserligen intervjuat Burning Spear, Joseph Hill, Yellowman, U-Roy, Sly & Robbie och några till och de bilder från perioden som publicerats styrker min tes. Men jag var aldrig där då, så jag vet alltså inte.
Men nog känns det som att såväl tekniken som förberedelserna var bättre i USA. Jag vet att man exempelvis redan tidigt hade speciella röstproducenter på Motown. Något sådant existerar fortfarande inte på Jamaica. Och jag vet att inspelningsprylarna i många amerikanska soulstudios var state of the art-equipment. Jämför det med King Tubbys studio, som var ett hopskrapat hemmabygge med sladdar och skarvar överallt. Lee Perrys Black Ark-studio ska vi inte ens tala om. Har ni sett bilder på den? Den ser mer ut som Kevin Spaceys lägenhet i ”Seven” än stället där The Congos spelade in världens vackraste fullängdare.
Vad jag vill ha sagt med allt detta är att det i USA var mycket enklare att skapa klassisk musik, att man hade all utrustning man behövde, att man inte behövde förta sig men att man därmed också lite väl ofta gick på rutin, skakade fram sina hits på en höft. På Jamaica kom grupper som Wailing Souls till studion med färdiga sånger som de övat fram under stjärnklara nätter och nu skulle sätta på förstatagningen för det var dyrt med studiotejp och -musiker.
Låter det som en saga? Det är en saga.
Det finns en handfull, ja, kanske två händer fulla, jamaicanska vokalgrupper under roots-eran som är så bra att de på alla upptänkliga plan konkurrerar med sina amerikanska motsvarigheter: jag tänker på Culture, Abyssinians, Mighty Diamonds, The Royals, The Gladiators. Men mest av allt tänker jag på Wailing Souls. I min bok (svart, från sjuttiotalet, doftar svagt av örter) finns det inget större band i genren »vokalgrupper med fokus på harmonier«. De har varit relativt sparsamma med sin musik. I alla fall med jamaicanska mått mätt. Och deras skivor är oftast svåra att få tag i. Men när man väl hör deras musik så förstår man vad det är man missat: det man lyssnar till är nämligen renaste guld.
Wailing Souls startade sin karriär just när reggaen slog ut rocksteadyn. Man gjorde skivor under namnen Pipe & The Pipers, The Renegades och The Classics. Man släppte så sent som 1992 ett alldeles utmärkt album på amerikanska Sony. Sina första riktiga inspelningar gjorde man hos Coxsone Dodd i Studio One. Bandets självbetitlade debut är en självklarhet i en vettig reggaesamling. Redan från början var det Winston »Pipe« Matthews som stod för låtskrivandet och ledsjungandet. Bakom sig hade han under större delen av karriären Lloyd »Bread« McDonald, George »Buddy« Haye och Rudolph »Garth« Dennis.
Bandets skivproduktion är rörig. Speciellt som flera av deras album heter exakt likadant. Det finns exempelvis tre olika plattor med titeln »Best Of Wailing Souls«. Det här är ett av dessa. Man hade dessutom för vana att spela in flertalet av sina gamla låtar i nya versioner. Så om ni tror att ni har en viss låt på en viss skiva och så kan det vara en nyinspelning. Och eftersom man måste ha allt – jo, det måste man – så är det jobbigt att vara Wailing Souls-dyrkare.
Men här kommer utmärkta engelska Pressure Sounds och ger oss årets i särklass vassaste återutgivning. Och vi bockar oss så att skägget – ja, jag förutsätter att ni som läser har skägg – når marken. För detta är magnifik musik.
Den här plattan bygger således i stort på Channel One-albumet »The Best of The Wailing Souls«, fast så har man utökat den med några fina pärlor. Allra mest skiner »Lawless Society« (i två versioner dessutom) om vilken Steve Barrow i reggae-Bibeln »The Rough Guide« tyckte om originalplattan att »it is a pity that ’Lawlesss Society’ is not included«. Nu är den här.
Wailing Souls spelade in musik för flera av Jamaicas stora producenter. Det mesta är högkaratigt. Men jag undrar om de ändå inte nådde sin peak här hos bröderna Hookim i Channel One-studion på 29 Maxfield Ave i Kingston. Ernest och Jo Jo Hookim slog upp portarna 1973 och det var här Mighty Diamonds gjorde »I Need A Roof«, Junior Byles »Fade Away« och I-Roy »Welding«. Klassisk mark, således.
Channel Ones största tillgång var deras husband, The Revolutionaries. Sly Dunbar på trummor, Robbie Shakespeare på bas, Ansel Collins på keyboards och några namn till som alla kvalar in på en lista över de dödligaste studiomusikerna på Jamaica genom tiderna. The Revolutionaries skapade ett eget sound, kallat »rockers«, som var hårt, militant och stentufft men samtidigt, på något märkligt vis, själfullt och esoteriskt. Slys hårda trummande ying till Robbies mjuka basspelande yang.
Wailing Souls nyttjade detta sound tillfullo. Deras översinnligt vackra harmonier kontrasterade så effektfullt mot de nästan synkoperade trummorna att det känns som att flyga. Fritt. Över en ny skön värld. Med bara himlen över sig. Flera av deras allra bästa låtar spelades in här. Och de flesta av dessa är med på »At Channel One«. »Fire Coal Man« till exempel. En pumpande »rockers«-sak som drar upp en i bägge armarna och kräver dans. Eller »Very Well« med visselpipor och oerhört saxofonarrangemang av Tommy McCook.
Och så då »Fire A Mus Mus Tail«, som mycket väl kan vara den bästa låt som någonsin spelats in. Jag vet att Gregory Isaacs »Border« och Mighty Diamonds »I Need A Roof« sitter och viftar med händerna längst bak i klassrummet och vill annorlunda. Men »Fire A Mus Mus Tail«! Herregud! »Fire A Mus Mus Tail«! Den är som söt honung sakta droppad över din älskades bröst.
Här kommer låten dessutom i en förlängd tolvtumsversion. Sly Dunbars trumspel är livsfarligt: trippar liksom fram över osäker mark. Och resten i The Revolutionaries går bredvid och bara skrattar åt faran; sticker huvudet i lejonets gap. Lyssna på Ansell Collins orgelmatta i mittpartiet! Man sitter och ler med hela ansiktet. Winston »Pipe« Matthews sjunger en historia som bygger på det gamla jamaicanska talesättet »Fire deh a mus mus tail and im think a cool breeze« och som kan översättas med att det brinner en eld i musens svans men att den bara känner det som en svalkande vind. Vilket alltså betyder att vi ofta inte märker annalkande fara förrän den är helt och hållet över oss.
Vilket i sin tur berättar allt om hur det ser ut i världen anno 2004. Och så visar det sig att Wailing Souls är lika aktuella idag som de var i mitten av sjuttiotalet när de var världens bästa vokalgrupp.

/Tony Ernst