Recension
Lewis, Smiley
Smiley Lewis Rocks
(Bear Family/Border)

Smiley Lewis hade en mäktig röst, fullt i klass med en mästershouter som Big Joe Turner och material (egenkomponerat och av bl a Dave Bartholomew) som kunde mäta sig med tidens stora hits, vare sig det handlade om jump blues, rock’n’roll, tunga ballader eller svettig R&B. Han hade själva gräddan av New Orleans hårdgungande musiker bakom sig och jag kan inte tänka mig att han såg särskilt många tomma dansgolv under sina aktiva år. Han var, kortfattat, en av de bästa, fräckaste och svängigaste rhythm&blues-artisterna i New Orleans på femtiotalet.

Men den leende Smiley var en ”bad luck guy”. Han fick förvisso en handfull hits (den första med ”The Bells Are Ringing” 1952), men fick oftast se sina låtar dra in pengar och berömmelse åt andra artister. ”I Hear You Knocking”, som blev Lewis största försäljningsframgång 1955, klättrade längre upp på listorna i Gale Storms uppoppade version, Elvis Presley pumpade guld ur ”One Night” och Fats Domino tog ”Blue Monday” till höjder som Lewis bara kunde drömma om.

När Overton Lemons (som han egentligen hette) dog i magcancer 1966, bara 53 år gammal, var han en skamligt okänd artist, dumpad av sitt skivbolag flera år tidigare. Obegripligt är ordet.

När nu Bear Family fortsätter sin ”Rocks”-serie med hela trettiosex oemotståndliga r&b-rökare med Smiley Lewis blir det en hårdslående påminnelse om att musikhistorien inte alltid har en rättvis gång. Hör bara handklappscoola ”Big Mamou”, stänkaren ”Rootin’ and Tootin’” eller pumpande ”Dirty People” så förstår ni att Smiley Lewis rockade hårdare än de flesta.

Självklart är Lewis ”Shame, Shame, Shame”, som snart blev något av en r&b-standard, den definitiva versionen; liksom ”Blue Monday” (även om det inte direkt gör ont att höra Fats Domino sjunga den). Och hur mycket jag än tycker om Dave Edmunds ”I Hear You Knocking” så är det i Smiley Lewis tunga, stygga originalversion den helst ska höras.

Så hjälp mig nu att utrota alla parenteser runt denna orättvist skymda mästare. Sprid gospeln och placera honom där han hör hemma; bredvid Fats Domino och Big Joe Turner. Varför? För att Smiley Lewis rocks, förstås.

/Johan Kronquist