Recension
Donley, Jimmy
The Shape You Left Me In
(Bear Family/Border)

Han var en elak jävel. Otålig, svartsjuk och explosiv. Farlig rentav. Han sköt, kvivskar och misshandlade sina fem fruar och otaliga flickvänner. Han kastade ut en från balkongen. Han lär till och med ha skjutit sin första frus katt eftersom den strök sig mot hennes ben. Även vänner, medmusikanter och publik på hans spelningar fick smaka på Jimmy Donleys impulsiva, våldsamma utbrott — oftast förstärkta av ett kraftigt alkoholintag. Det låter inte som någon man vill gå och ta en öl med kanske. Men hur är det nu; ingen föds ond, eller hur? Allt har sin historia.

James Kenneth Donley föddes den 17 augusti 1929 i Jonestown, Mississippi. Mamma Myrtle uppmuntrade sonens tidiga musikaliska intresse och Jimmy började tidigt uppträda på lokala syltor och talangjakter. Fadern James Gilmore, ”Tag”, ansåg dock musik vara ett ”omanligt intresse”. Tag var en genuin skitstövel; våldsam, alkoholiserad och rasistisk. Han tvingade sonen att sluta skolan som fjortonåring för att istället jobba med att lasta av bananlådor i Gulfports hamn. Skräck, förnedring och sexuell utnyttjan var vardag i hemmet. En dag när Jimmy kom hem kom han på Tag med att ta nakenbilder på sin då 16-åriga lillasyster. ”It’s all right to screw anybody exept your mother” lär fadern ha sagt vid flera tillfällen. För att ”göra man” av Jimmy — vid tretton års ålder! — låste han in honom i en garderob tillsammans med en prostituerad.

1948 skrevs Jimmy in i armén. Han skickades utomlands men drabbades av svår hemlängtan (efter mor och syster). Han tog till droger för att döva sin längtan och började vid den här tiden även visa tecken på schizofrena humörsvängningar. Efter bara ett år stämplade armén honom som ett hopplöst mentalfall och skickade hem honom med orden; ”go make your trouble someplace else”.

Självförtroende var — paradoxalt nog — aldrig något som Jimmy saknade. Till exempel knatade han helt sonika hem till sin hjälte och förebild Fats Domino och spelade upp sina demos. Denne blev lyckligtvis överförtjust och hade snart spelat in Donleykomponerade alster som ”What a Price”, ”Rockin’ Bicycle”, ”I’ve Been Calling”, ”Bad Luck and Trouble” och ”What a Party”. Fats och Jimmy blev med tiden vänner och umgicks även privat.

Runt 1956 upptäcktes Jimmy av den sk ”musikmaffian i Biloxi”, bestående av bl a promotorn Pewee Maddux, som imponerades av Donleys svängiga mix av R&B, blues och hillbilly och slet hårt för att sälja den. Maddux ordnade snart inspelning för skivbolaget Decca i Nashville, med självaste Owen Bradley vid spakarna. I studion fanns några av tidens allra finaste musiker och de berömda bakgrundssångerskorna Anita Kerr Singers. Debutsingeln på Decca 1957 blev rockabillyrökaren ”Come Along” med den ännu fräckare falsettylande baksidan ”Kickin’ My Hound Around”. Men det var först med ”Born to be a Loser” samma år som han fick något som kunde kallas en hit, åtminstone lokalt. Även ”Radio, Jukebox and T.V.” och ”Our Love” spelades flitigt på trakternas radiostationer men tog sig aldrig upp på några nationella listor.

En av anledningarna till att han aldrig lyckades nå ut till någon större publik och en förklaring till hans ringa ekonomiska framgång var att han konsekvent vägrade ta emot goda råd ifrån folk som uppenbarligen kunde branschen bättre. Han undvek avtal och sålde sina låtar för småpengar; ”I don’t believe in that royalty stuff. I need my money now”, som han sa till vännen och skivbolagsmannen Huey Meaux. En inställning som kostade honom tiotusentals, om inte hundratusentals dollar. Ett undantag från regeln var när han skrev över rättigheterna till sin musik till pastorn J. Charles Jessup; en kvacksalvare till affärsman som påstod sig stå i direktkontakt med Gud och som, mot betalning, sade sig kunna lösa personliga problem och hejda sjukdomar.

Jimmy lämnade Decca efter fyra år, besviken på den uteblivna framgången. Han skrev kontrakt med Johnny Vincent’s Ace Records, men lämnade snart även det bolaget, otålig och rastlös som han var. Han hade alltid varit en plågad själ och att han aldrig blev ”den nye Hank Williams”, som han drömde om, gjorde inte saken bättre. När hans älskade mor dog i mars 1962 tappade han den lilla livsgnista som fanns kvar. Han lär ha suttit i timmar vid hennes grav, med en gitarr och en flaska whiskey, och sjungit sånger.

Ett år senare, på morgonen den 21 mars 1963, hittade en förbipasserande bilist Jimmy Donley livlös över ratten i sin blåvita Chrysler -58. Motorn stod fortfarande på och pumpade gas in i kupén.

Ur all denna misär och tragik skapades stor musik. Stor men sorgligt bortglömd. Jimmy Donley spelas förvisso fortfarande i jukeboxarna i sydöstra Texas och Louisiana och hos skivsamlande swamp pop-fanatiker är han för evigt geniförklarad, men han förtjänar ett bättre öde än så. Donley hade en unik känsla för den rykande musikaliska Louisianagryta som kallas swamp pop. Han kunde sin cajun och sin rock’n’roll och det är inte svårt att förstå varför artister som Jerry Lee Lewis, Clarence ”Frogman” Henry och Freddie Fender skulle spela in hans musik.

Den som har förälskat sig i artister som Joe Barry, Bobby Charles, Cookie & the Cupcakes eller Johnnie Allan har ingen ursäkt att missa den här mannen. Man hör — eller åtminstone inbillar sig höra — hans sargade själ sippra ut ur sångerna. Huey Meaux sätter kanske fingret på vad det handlade om; ”Jimmy had to be the most lonesome guy on earth. He reminded me so much of the late Hank Williams, he wrote songs and sang them in a ’heartbreak’ key”.

En del av Jimmy Donleys Deccainspelningar släpptes på vinylskivan ”Give Me My Freedom” (Charly 1987) och tidiga sextiotalsinspelningar för Meauxs bolag Teardrop och Crazy Cajun finns samlade på Edsel-cd:n ”Born to Be a Loser” (1999), men bägge är förstås utgångna och eftersökta idag. Därför är det en sann kulturgärning av det ständigt grävande bolaget Bear Family att släppa denna samling, som även innehåller en del tidigare outgivna spår. Dessutom, som vanligt när det gäller Bear Family, paketerat i en stilig utgåva med fina illustrationer och en informativ text av Hank Davis (ur vilken jag snott en hel del ovan).

Att Jimmy Donleys största — om än begränsade — framgång var med en låt som heter ”Born to Be a Loser” får man väl ta som ett starkt utslag av ödets ironi. När man lyssnar på ”The Shape You Left Me In” hörs en man som faktiskt borde ha varit en vinnare.

/Johan Kronquist