Recension
I See Hawks in L.A.
Shoulda Been Gold 2001-2009
(American Beat/Collector's Choice)

Fiddle och psykedelia, humor och twang, stämsång och politik, cajun, bluegrass, honkytonk och hippies. Ja, den här kaliforniska kvartetten bär arvet från Gram Parsons ”Cosmic American Music” på ett silverfat; det doftar Flying Burrito Brothers, Poco, New Riders of the Purple Sage, Byrds och diverse illegala substanser. De har gjort det — med bravur — över fyra album nu och här är första decenniets summering.

En ”greatest hits-samling utan hits” kallar de det själva och nog kunde det här ha varit hits i en rättvisare värld. Med tajt trestämmig sång, glimrande pedal steel, twangig elgitarr och välskrivna sånger fyllda med själ och självklarhet är det svårt att inte charmas. Och, om någon undrar, det handlar om hantverk här — inte gimmick.

Sångaren Rob Waller och gitarristen Paul Lacques, som är de huvudsakliga låtskrivarna, plockar guldkorn ur den amerikanska rootstraditionen och pusslar ihop bitarna till en välsvängande helhet. En helhet som näsvist glider förbi alla genrestämplar vi skribenter så gärna vill sätta; alt-country, countryrock, americana, cosmic country, rotrock...

Det är ett välvalt urval låtar till glädje för den nytillkomne lyssnaren och dessutom en generös samling även för oss som hört tidigare album. Nära hälften av spåren är tidigare outgivna. Bl a bjuds vi på tre helt nyinspelade låtar, varav jag gärna nämner texmex-gungande ”Laissez Les Bon Temps Roulet” med gästsång av Carla Olson.

Retro säger någon. Nja, jag vill gärna tro att hökarna fyller en funktion här och idag. Nog behöver tvåtusentalet sin dos av långhåriga cowboys, speciellt som dessa begåvats med såväl humor som melodikänsla.

/Johan Kronquist