Recension
Jackson, George
In Memphis 1972-77: The Sounds of Memphis and XL Recordings
(Kent/BAM)

Mississippisonen George Jackson är ett välbekant namn för alla vänner av southern soul. Han debuterade på Ike Turners bolag Prann 1963 med singeln ”No One Wants to Cha-Cha with Me” och släppte sedan ett sparsmakat urval singlar för olika bolag som Dot, Decca, Goldwax, Hi, Fame, MGM och Chess; antingen under eget namn eller som Louie Palmer, George & Greer, Bart Jackson eller med sin fina Memphis-grupp The Ovations.

Men det är som låtskrivare han är mest känd. Efter en lottlös tur hos Stax knåpade han ihop soulspår för Goldwax, Muscle Shoals-bolaget Fame och senare Verve, MGM och Hi Records. Han har skrivit låtar åt bl a James Carr, Spencer Wiggins, Clarence Carter, Candi Staton, Wilson Pickett, Bob Seger och The Osmonds. På åttiotalet jobbade han som producent och låtskrivare för bolaget Malaco där han låg bakom fina inspelningar av bl a Bobby Blue Bland, Johnnie Taylor, Latimore, Denise LaSalle och Z.Z. Hill. På senare år har han rentav gjort ett par egna album. George Jackson är, enligt min ödmjuka åsikt, en av soulens finaste låtskrivare.

Efter några år i Muscle Shoals återvände alltså Jackson till Memphis för att koncentrera sig på sin sångkarriär snarare än sitt låtskrivandet (även om han naturligtvis fortsatte skriva, bl a åt Muscle Shoals-gänget). Det är denna period med inspelningar för The Sounds of Memphis och XL Recordings (utgivna via MGM, Hi & Chess) vi här får ta del av.

Samlingen inleds med den oemotståndliga ”Aretha, Sing One for Me” och fortsätter med ett koppel av gastkramande djupa soulballader och såväl slickare som funkigare nummer. Sju av tjugoen spår är tidigare outgivna, men det betyder knappast att majoriteten är överflödig. Snarare tvärtom. Flera singlar är extremt svåra att få tag i och vill du t ex avnjuta den bedårande uppbrottsballaden ”I Don’t Need You No More” får du vara beredd att punga ut med minst femtusen kronor — eller införskaffa denna, något billigare, samling.

Jag skulle kunna fortsätta rabbla låtar, men nöjer mig med att konstatera att Jacksons milda Sam Cooke-skolade tenorstämma är av den livsnödvändiga sorten. Det bevisas med all önskvärd tydlighet på denna lika nödvändiga samling.

I väntan på den utlovade Muscle Shoals-samlingen går ”George Jackson in Memphis 1972-77” på repeat.

/Johan Kronquist