Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Parton, Dolly
Dolly
(Legacy/Sony)

Bear Family kommer aldrig att ge ut en box med Dolly Parton.

Möjligen skulle bolaget kunna få samman en utgåva med inspelningarna på Goldband och Monument. Dock är det som spelades in där redan flera gånger repriserat, dels sägs Dolly Parton var lika mycket affärskvinna som artist med rätt till alla sina egna inspelningar.
Dels finns för det medföljande häftet inga hemligheter att avslöja. Dolly Parton är väl dokumenterad.

Nej, förresten, är hon det? Vi känner berättelsen om den fattiga men rentvättade uppväxten och vi känner karriären. Men i övrigt? Är inte Dolly Parton som ett sagoväsen, en varelse så vän och vänlig och välgörande och så motsvarande våra drömmar om ett lantligt lyckligt USA att människan Dolly Parton för oss är lika med artisten Dolly Parton?

Att Dolly Parton är amerikansk, om vi med amerikansk menar USA:sk, nutida musikhistoria. Det är som hon ger oss alla och envar en liten egen plats i sitt hjärta. Hon gör det med ett leende och med ett tilltal som är inget annat än personligt riktat. Däri kanske ligger framgångsformeln, även om jag cyniskt vill tro att bakom leendet finns en bokförerska som inte ger bort en halvdollar i onödan.

Första gången jag såg henne på scen var i Göteborg. Året var 1976, det var den första av Mervyn Conns International Country Music Festival och hon avslutade kvällen, introducerad av Marty Robbins.

Just det, Marty Robbins var där, Don Williams och faktiskt Vernon Oxford, i dag en omöjlighet på countrymarknaden, men då det renaste av de rena. (Hans debutalbum »Woman let me sing you a song« är det bästa countryalbum jag känner).

Marty Robbins introducerade Dolly Parton med de förväntande anspelningarna och det var ju så vi skivsamlande pojkar ville ha det. Åtminstone min kunskap då om countrymusik och den kommersiella verklighet som gällde för genren, den kunskapen var knapp. Sångerna var bra, en del, men helheten kunde jag då inte se.

Om helheten i Dolly Partons karriär får man ett mycket bra grepp i den här boxen om fyra CD som Legacy gett ut. Den har med inspelningar från Goldband och Legacy, innan det blir många år på RCA för att sluta på Columbia. 1992 är sista bidraget från. Här finns således inget från Sugar Hill-perioden, Decca-plattorna eller den egna etiketten Dolly Records.

Nå, det som finns räcker mer än väl för att ge oss framgångsresan.

Det som tidigt i karriären kom att skilja Dolly Parton från de flesta andra samtida kvinnliga countryartister var att hon själv komponerade. Det gav henne en självständighet när det skivinspelningarna. Hon var inte beroende av att någon annan valde låtarna. Den makten gav ockå en indirekt makt över produktionen. Så här efteråt verkar det som om Dolly Parton mycket tidigt insåg fördelarna med att vara och se ut som Dolly Parton och det använde hon fullt ut för att nå överst.

Läroåren med Porter Wagoner var viktiga och utvecklande, det har båda vittnat om. Kanske, men här gissar jag, lärde hon sig mycket av Porter Wagoner vad gäller att skriva en låttext. Han om någon kunde berätta en historia, även om de som ni vet mer handlade om skuggsidor än om den framtidstro som alltid dominerat Dolly Partons prosa.

För egen del svalnade intresset när niotillfem-tramset och Kenny Rogers-duetterna tog över. Men vem är väl jag att vara domare, det var artisten själv som ville, inte skivindustristrategerna. Rötterna visade sig hedersamt finnas kvar, det är Sugar Hill-inspelningarna det eftertryckliga beviset på.

Så för mig är del två av CD ett och hela CD två boxens stora behållning. Där framförs stor country av en av genrens stora artister. Inte den största, men definitivt en av de som aspirerar på att kallas den trovärdigaste.

/Frank Östergren


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.