Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Jim Jones Revue
Here to Save Your Soul: Singles Volume One
(PunkRockBlues/Border)

Jag får — faktiskt — sällan lust att använda fula ord i recensioner, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna undvika det denna gång. Låt mig försöka.

Jag skrev om fjolårets självbetitlade debutalbum: »The Jim Jones Revue är en skenande Ardenner. En frustande rock’n’roll-bastard som inte visar någon som helst hänsyn. Efter trettio minuter är det över. Då ligger man utmattad, öm och lycklig, stirrar med dimmig blick upp i taket och frågar flämtande; «var det bra för dig också?». Samma sak gäller nu.

De här brittiska galningarna kan få vilket kaxigt poserande garageband som helst att be om ursäkt, packa ihop och gå hem. De är som en Little Richard på fultjack, som ett ännu vansinnigare Iggy & The Stooges, som en epileptisk Elvis, som ett Sun Records Studios utsatt för bombattack. De är, kort sagt, riktigt stygga.

Allt är överstyrt, trasigt och brutalt men också genomsyrat av ett gigantiskt bultande rockhjärta. Boogie woogie, blues, soul och punk mals ner i en gnisslande köttkvarn som spottar ut ett kaos som är märkvärdigt beroendeframkallande. Och jag blir lite nyfiken på hur Elliot Mortimers klaviaturbudget ser ut egentligen; välkände pianomisshandlaren Jerry Lee Lewis framstår nästan som Robert Wells i jämförelse.

Bandets egna alster skäms inte för sig bredvid mördarversioner av rockklassiker som «Big Hunk O’ Love» och «Good Golly Miss Molly». Hör bara Jim Jones skrika sig igenom «Rock’n’Roll Psychosis», «Princess & the Frog» eller nya singeln «Elemental”. De känns faktiskt också som klassiker redan vid första lyssningen.

Nu är ju det här inget egentligt album, utan en samling bestående av fyra singlar utgivna mellan november 2008 och september i år (tre av åtta spår här finns också på debutalbumet). Och kanske är egentligen singeln den ultimata formen för att rättvist avnjuta denna bulldozer till rockband. Två låtar resulterar förmodligen bara i en lättare hjärnskakning. När den här samlingens dryga tjugofem minuter är över är risken stor att diagnosen blir allvarligare. Men det är det värt. Jag lovar.

Ni förstår, det här är rock’n’roll när rock’n’roll är som hårdast. Rock’n’roll som i bärsärk. Rock’n’roll som i MC5, Larry Williams, The Sonics, Screamin’ Jay Hawkins eller Dr Feelgood. Och Londons stockvilda The Jim Jones Revue är hårdast av dem alla. Tamejfan.

/Johan Kronquist


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.