Recension
Willy Clay Band
Blue
(Rootsy)

Bästa svenska plattan just nu, i början av november 2009, kommer från Kiruna, staden som är byggd på mark som hotas av sprickor orsakade av gruvbrytning. Kyrkan, Bolagshotellet, Stadshuset och flera andra byggnader, däribland hyreshus som hyser 1800 boende, måste bokstavligen flyttas.

Hur detta berör Willy Clay Band har jag inte en aning om, men med sin musik flyttar de mentalt mycket längre än vad kyrkan i Kiruna tvingas till. WCB spelar och sjunger klockrent amerikanskt. Musiken är melodiös och har alla de där ingredienserna som vi recensenter brukar jonglera med, medan vi letar efter en etikett att klibba fast på CD-förpackningen. Ibland går det inte, för musiken består av så många olika influenser. Det är då vi får dra till med en hel palett av färgstarka ord som tillsammans eventuellt kan beskriva vad det är vi hör. Och när WCB spelar sin musik hör vi stänk av amerikansk västkustpop, inslag av modern rock och framför allt kolugn cool country.

Och vad kallar man då detta så att andra förstår hur det låter? Musiken kan förresten också kallas Americana för att peka ut riktningen varifrån den kommer eller varför inte Mainstream, för att markera var den ligger på skalan mellan populärmusikens ytterligheter, vilka de nu är.

Låtarna på nya CD:n »Blue« är en mix av allt detta.

Med producenten Ollie Olsons hjälp skapas ett ljudlandskap, där röster och instrument utvecklar en egen identitet, som ställer WCB i en kristallklar position och gör bandet lätt att känna igen och svårt att efterlikna. Hemma i Sverige kan i alla fall inget band konkurrera i den här nischen; kanhända finns det internationellt något i samma klass, t ex i USA.

Och med tre utmärkta sångare i bandet, skickliga instrumentalister på varje plats och med tre medlemmar som kan skriva snygga låtar, har WCB med den här plattan en bra möjlighet att etablera sig i folks medvetande inte bara här hemma i Sverige. Bandet har redan visat upp sig på turnéer i England, Skottland, Irland och Norge och det har spelat i Nashville, där också deras första CD spelades in.

Den stora kicken framåt skulle WCB få via radion. Om någon av låtarna från den här plattan hade fått en berättigad plats i etervågorna inom den anglosaxiska världen, skulle det börja hända saker snabbt. Nyfikenheten på bandet skulle växa, många lyssnare skulle vilja höra mer och WCB hade snabbt blivit ännu en musikalisk svensk exportprodukt.

Nu går processen långsamt för ett band som har ambitioner. Men för ett band som har viljan, modet, kraften och känslan för kvalitet, som WCB, är ingenting omöjligt. Det är inte värre än att flytta en stad.

Senast jag var i Kiruna, hamnade jag en ljus lördagsnatt på ett hak som då hette Mommas Bar. Det var som att hamna i vilda västern, med riktiga slagsmål mellan borden och avancerad petting i ett hörn på golvet. Förmodligen är det annorlunda idag. Civilisationen har kommit hit, det förstår man när man hör Willy Clay Band.

Jag tror det här är början på något stort, lika stort som Kebnekaise.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify