Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Payne, Howard Eliott
Bright Light Ballads
(Move City/Border)

De fyra första »vänner« man ser på Paynes MySpace-sida är i skrivande stund Robert Johnson, William Shakespeare, Karen Dalton och Jack Kerouac. En kombination som är ganska kittlande, måste jag säga, även om jag aldrig riktigt förstått storheten med det sista namnet. Men den diskussionen behöver vi inte ta nu.

Jag tänkte först kalla honom årets Pete Molinari, men det vore kanske att ta i. Nog för att det finns det likheter (när jag nu och i fortsättningen jämför med Molinari så menar jag i första hand dennes andra album »A Virtual Landslide« — fjolårets bästa. Debuten »Walking off the Map« är också bra, men inte tillräckligt frigjord från sina förebilder). Till att börja med kommer bägge från England. De delar influenser i amerikansk folkmusik och beatnikkultur; Pete Seeger, Phil Ochs, Woody Guthrie, Jack Kerouac, Bob Dylan, Allen Ginsberg, John Steinbeck, Hank Williams... De har bägge levt i USA i perioder, sökt sina musikaliska rötter, spelat på folkmusikcaféer, gått i Dylans fotspår. Båda två har distinkta röster och såväl tilltal som dedikation som är svår att värja sig emot, som känns in i märgen. Man kan liksom känna att det här är något de bara måste göra. Bägge två är skrämmande begåvningar.

Och precis som i fallet Molinari spökar en viss herr Zimmerman en hel del. Redan omslagsbilden med Paynes rufsiga kalufs påminner om Dylan. Första spåret låter som något från The Bobs tidiga folkperiod och spår två ekar, delvis tack vare Nicole Terrys kvidande violin, av »Desire« eller »Rolling Thunder Revue« (eller möjligtvis The Waterboys, men vem var det bandet inspirerat av?!).

Men. Sedan kommer »countryn« i »Seven Years«. Tack och lov. För man vill ju ändå inte ha någon pastisch. Jag skriver country inom citationstecken för det här är en soft country av typen tillbakalutat med öppna spjäll; en stil som ofta härleds till alt-countryns urfader Gram Parsons. Väldigt mycket så faktiskt. Denna duett med syrran Candie Payne (som körar på fler håll) ligger bra nära Parsons och Emmylou Harris och speciellt deras version av soulklassikern »You Don’t Miss Your Water«. Scott Marmions mjuka pedal steel väver dessutom samman kontineterna på ett fördelaktigt vis.

Här finns dock mer att hämta. »Until Morning« är sprödaste Paul Simon-akustik och på andra håll hör man spår av Mississippi John Hurt, brittiska filurer som John Martyn och Nick Drake eller varför inte Damien Rice. »You Can’t Hurt Me Anymore« drivs av en virvlande kagge, linkande banjo av producenten Ethan Johns (Ryan Adams, Tift Merritt, The Jayhawks) och rumlar sakta och lite bittert fram som en bastard till son av någon gammal texansk outlaw. Att Townes Van Zandt har en upphöjd plats i Paynes skivsamling är ingen vågad gissning. Avslutande »Lay Down Your Tune for Me« är förresten en gammal folksång från de brittiska öarna, möjligtvis Irland. Eller var det Appalacherna? Nej, visst tusan; »All songs by Howard Eliott Payne«.

Jag känner att jag hamnar i ett referensträsk. Det är inte riktigt meningen. Inte alls faktiskt. En simpel härmapa skulle jag inte förälska mig i så här reservationslöst, inbillar jag mig. Och trots allt mitt namndroppande ovan gör Payne något eget av alltihop. Det är viktigt att påpeka.

Jag har sällsynt svårt att sluta spela detta debutalbum. Något drar mig till det minst ett par gånger om dagen. Och för säkerhets skull tar jag med det till jobbet också. Det är beroendeframkallande, precis som Molinaris (om än inte med samma knockout-effekt). Som debutalbum betraktat är det ändå en smärre sensation; med en unik ton (trots tydliga influenser), en mognad i uttrycket, en självlysande melodikänsla och en röst som tvingar en att lyssna. Inte minst en ömsint och insiktsfullt vårdande omtanke om enkelheten, den förrädiska. »Bright Light Ballads« växer sakta och stadigt till ett av årets bästa album; om inte det bästa. Jag väntar redan med spänning på uppföljaren. Det lär ju bli ännu bättre.

Lägg namnet på minnet, folk och håll i hatten, Molinari.

/Johan Kronquist


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.