Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Carson, Kendel
Alright Dynamite
(Train Wreck/Border)

När den texanska old timey-fiddlern och countrysångerskan Carrie Rodriguez ville göra soloskivor, riktade Chip Taylor sökarljuset norrut, mot Kanada. Där hittade han en annan suverän fiddler och sångerska, Kendel Carson. Det är en vacker historia, om den blott vore sann. Detaljerna stämmer inte. Det var Carrie Rodriguez och Kendel Carson som möttes på en workshop för fiddlers i New York.

Men det gör inget, resultatet av dessa möten är av så utsökt klass att vi inte behöver lägga historien tillrätta. För två år sedan gav Kendel Carson ut sin första skiva »Rearview mirror tears«. Chip Taylor skrev alla sångerna. Hans och Carrie Rodriguez röster hörs i bakgrunden, och Taylors compadre John Platania spelade gitarr. Men det var ingen risk att Kendel Carson försvann. Sångerna och arrangemangen lyfte fram hennes sång och fiddle, allt en aning robustare och mer råbarkat än Rodriguez varit på sin solodebut. Det visade Taylors lyhördhet. Han skriver för att hans adepter skall få fram sin unika personlighet.

I höstas kom Carrie Rodriguez andra skiva, profetiskt kallad »She Ain’t Me«. Det var någon annan vi hörde, någon annan än Carrie Rodriguez. Så var skivan också producerad av Kladdois-efeben Malcolm Burn.

Men Kendel Carson håller stilen på sin nya skiva »Alright Dynamite«. Återigen har Chip Taylor skrivit flera sånger, fyra co-writes med Kendel Carson. Och så har vi en cover, Janis Joplins »Mercedes Benz«.

Det borde vara en omöjlig låt att ge sig på, men Kendel Carson lyckas. Hon kompas till en början av blott trummor och sjunger i något högre tempo än Janis Joplin gjorde. Så kommer ett fiolsolo oförhappandes, melodin med broderier. Bara trumkomp till nästa strof, sedan tung gitarr av John Platania, återigen ett melodisolo som expanderar. Och så tredje strofen till trummor. Sedan fräckt växelspel mellan Kendel Carson och John Platanias ömsom mullrande, ömsom spetsiga gitarr. Så blir det allsång, närmast en Pete Seeger-hootenanny innan Kendel Carson och John Platania brakar loss igen.

Det är en osannolik version, sanslös och sanslöst svängig, sanslöst fräck och sanslöst bra.

Den djärvheten präglar hela skivan, fast på skilda sätt. I »Submarine« sjunger Kendel Carson en lätt nonsensartad text med biografisk-feministiska övertoner med både humor och övertygelse. Och mot den lätta vokala attacken profileras ett old timey-solo på fiol, gitarrkompet blir tyngre och interfolieras av fläskiga klaviaturer.

I sånger som »Jesse James« och »Ten Lost Men« släpps mer mytologiska stämningar fram, fast med en jordnära distans till de mytiska mönstren. Och jag är inte ens säker på att »Jesse James« handlar om Jesse James.

Och så får vi erotiskt laddade, men samtidigt innerliga kärlekssånger som »Oh Baby Lie Down«, där Chip Taylors andrastämma ger känslouttrycket ytterligare nyans.

Innerlighet, mytologiska stämningar, djärva covers, men också humor som i »Cowboy Boots (Another Day Shopping)«. Hela tiden med förstklassig sång av Kendel Carson, fräcka arrrangemang och fantastiska instrumentalinsatser av främst Kendel Carson och John Platania, som pendlar mellan läckert melodispel, tyngre rytmmarkering och små inpass så perfekt ciselerade att jag tappar andan.

»Alright Dynamite« är en osannolikt bra skiva.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.