Recension
Reverend Peyton’s Big Damn Band, The
The Whole Fam Damnily
(SideOneDummy/BAM)

”Robert Johnson on crack” har det här Indianagänget kallats och jag har egentligen svårt att tillägga något efter en så klockren analys, men jag gör ett försök ändå.

The Reverend Peyton’s Big Damn Band är kanhända stort om man mäter i decibel, eller möjligtvis kilogram. Till antalet är de bara tre. En familj är det dock, bestående av storskäggiga gitarristen och sångaren Reverend Peyton, frugan Breezy på tvättbräda och lillebror Jayme på trummor.

I grunden handlar det om hård klassisk countryblues à la Charlie Patton, Son House eller Mississippi Fred McDowell, men den framförs med sådan furiös energi att det lika gärna kunde kallas punk. Något som irländska folk- & punkrockarna Flogging Molly uppmärksammade och lät hillbillytrion åka med på turné.

The Reverends röst är snarare högljudd och gutturalt bräkande än stor (som i omfångsrik och skolad). Ändamålsenlig, skulle man kanske kunna säga. När han hulkar fram hyllningar till mammas potatis eller kritiserar sjukförsäkringssystemet (”Lord keep me well / I can’t get ill / I can’t afford to pay the bill”) så är det med en frisk bonnighet som placerar sig närmare snusförnuftet än byfånen.

Trion är inte nyansernas mästare. Den som väntat sig finlir har hamnat fel. Vill man däremot ha recept på Persimonpudding, höra den sanna historien om kusinen som var med i tv-serien ”Cops” eller bara knockas av lite fingerplockande slideblues i Ramonestempo, så varsågoda att knäppa upp skjortan och dra på danskängorna; logdansen har öppnat!

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify