Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Owens, Dean
Whisky Hearts
(Navigator/Hemifrån)

Ser man på. Här kommer en skotte med cowboyhatt och mjuksoulrockig americanapop och charmar byxorna av mig. Så kan det gå.

Inledande »Sand in My Shoes« är lika oemotståndligt charmig som fotot på soldaten som kysser sin flickvän adjö i det utvikbara informationshäftet. Ett häfte som, för övrigt, förklarar både ett och annat. Bland annat hur det kan låta så förbaskat snyggt, självklart och... amerikanskt. På diverse stränginstrument har vi nämligen t ex multibegåvade Will Kimbrough; en man som inte bara släpper egna alldeles lysande album utan också lånar ut sig till snart sagt allt av intresse som produceras i Nashville. På pedal steel hörs ingen mindre än Al Perkins (känd för att bl a ha spelat med Gram Parsons och Bob Dylan), på trummor Mavericks Paul Deakin, ex-Jayhawksaren Jen Gunderman på keyboard och så Jeff Coffins, som i “Years Ago» blåser Clarence Clemons-sax så det kittlar i «Born to Run»-tarmen.

Springsteenassociationen är inte heller så dum över lag, även om jag lika gärna kunde säga att han påminner om Ryan Adams på topphumör eller, kanske ännu hellre, Josh Rouses mjukt rundade americanasoul (hör t ex «Beth on the Trampoline»). Det vore lika rätt. Eller fel. För det här handlar om en visslande, skönsjungande, countryrockande Glasgowpojk som står på egna ben. Som — med hjärtat på kavajslaget — skriver självständiga melodier med såväl rötter som en skeptisk blick in i framtiden.

Jag tror nämligen det är melodierna det handlar om. Förmågan att värka fram självklara melodier är inte alla förunnad. Dean Owens har den och jag blir nyfiken på att undersöka om det är en nyvunnen färdighet eller om den kan spåras redan på hans två tidigare album.

Dean Owens är en singer/songwriter som, inbillar jag mig, inte kompromissar. Jag tror inte Irvine Welsh överdriver en sekund när han i omslagshäftet skriver: «he means it and feels it with every fibre of his being. Now that is something special.» Owens tycks åderlåta sig för vår skull och jag sitter som en blodigel på de utlämnande sångerna; vare sig de handlar om hans pappa («Man From Leith»), korkade presidenter («Years Ago») eller skeppsbyggare (titelspåret).

Det hela är, som sagt, ganska amerikanskt. Men i «Raining in Glasgow» sitter han ändå långt borta i Australien och längtar hem;
«I bet it’s raining in Glasgow / Down here in the south I’m trying to forget / I bet it’s raining in Glasgow / But tonight I wouldn’t mind getting wet»
Det är en varm och enkel form av nostalgi, som många nog kan känna igen sig i.

Men även om jag med glädje låter hela albumet gå på repeat, återkommer jag ändå ständigt till «Sand in My Shoes”. Den är så melodiöst självklar, mjukt musikalisk, ren och (ja, nu börjar jag faktiskt bli patetisk) upphöjd. En magisk bagatell av sådan sort som det faktiskt inte görs många idag.

Med ett sådant soundtrack går jag gärna byxlös.

/Johan Kronquist


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.