Recension
DiFranco, Ani
Knuckle Down
(Righteous Babe)

För mig har alltid Ani Di Franco fungerat bättre i teorin än i praktiken. Det har varit svårt att inte sympatisera med hennes glödande engagemang, hennes kompromisslösa entreprenörsanda och obändiga vilja att förändra och bryta regler för hur branschen ska fungera, men när det kommit till själva kärnan, musiken, har jag på nåt sätt alltid känt mig märkligt utanför.

Kanske har det berott på texterna, som jag sällan eller aldrig förstått, men antagligen har det mer handlat om att den blandning av lite präktig duktighet och konturlöst låtskrivande jag hört inte tilltalat mig fullt ut. Detta trots att hennes folkliga punk egentligen legat helt inom ramen för det jag verkligen brukar uppskatta.

Men nu verkar det som om Ani Di Franco tagit med sig lärdomarna från förra albumet, den avskalade »Educated Guess«, och insett fördelen med att inte gå för fullt hela tiden, att ibland ta sig tid att varva ner och variera sitt uttryck. Det vinner både hon och »Knuckle Down på. Dessutom inbillar jag mig att att om man för första gången i en över femton år lång karriär lämnar över producentrollen till en utomstående har en vilja att förändra, eller utveckla formeln något.

Och Joe Henrys gör, precis som vanligt, ett gott jobb. Han förstår Di Francos rastlöshet, hennes passion och drivkraft, samtidigt som han håller henne i stramare tyglar än vad hon själv brukar mäkta med. Det betyder i klarspråk att »Knuckle Down« känns inbjudande, nästan lättillgänglig, men att Henry inte på något sätt tar ifrån Buffalo-tösen hennes personlighet eller tullar på in your face-attityden som är hennes främsta attribut.

Ms Di Franco har onekligen mjuknat något med åren, dock kanske mer till stil än attityd, men faktum är att det på »Knuckle Down« finns ett par av hennes vackraste stunder; »Studying Stones«, den suggestiva »Parameters« med oerhört snygga talade partier och, framför allt »Callous«. Vid sådana tillfällen förstår t.o.m en manlig, trettionånting rockskribent vad det handlar om. För låtarna känns tydligare och rakare, även när Ani kör igång sina patenterade akustiska gitarrkrevader och flummar ut i något som låter som något Red Hot Chili Peppers eller Dave Matthews Band gömt djupt ner i byrålådorna.

Fortsätter hon i den här stilen, och vågar låta släppa lite mer av kontrollen till folk hon litar på, som Joe Henry, kan Ani Di Franco bli mer än en punkig folkie. Hon kanske till på köpet kan bli folklig.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify