Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Burns, Billy Don
Heroes, Friends & Other Troubled Souls
(IndieMafia Records)

Billy Don Burns skrev låtar åt bland andra Mel Tillis och Connie Smith på sjuttiotalet. På nittiotalet spelade Sammy Kershaw, Willie Nelson och Johnny Cash in sånger av honom. Billy Don Burns gjorde också ett par egna skivor, bland annat en fortfarande outgiven liveskiva för Johnny Paychecks bolag.

Han hade framgångar, men också motgångar - både professionellt och personligt. På sin nya skiva »Heroes, Friends & Other Troubled Souls« berättar han om sin resa till, genom och ut ur helvetet. »Dark Side of the Spoon« ger en naken bild av heroinistens helvete. »Full Blown Addict« understryker tematiken, medan »Runnin’ Drugs out of Mexico« fokuserar på det rent fysiska gränsöverskridandet i lagens utmarker som missbruket framtvingar.

Sådana sånger ger också en personlig erfarenhets- och resonansbotten åt en genreakvarell som »Keith Whitley Blue« (»See I’m Hank Williams lonesome / And I’m Keith Whitley blue«). Livet ger också Billy Don Burns identifikationsobjekt som Williams och Merle Haggard. För en gångs skull tror jag på en sångare som skyller sina tre skilsmässor på Hank Sr. och sin dryckenskap på Haggard:

»Hey Haggard you bastard, Hank I’m so plastered.
I wish my heroes played football instead.
Yea Haggard and Hank, this old show business stinks.
I’m drunk on my ass and I’m wrecked in a ditch.
And it’s you guys I blame, with your songs in my brain.
Haggard and Hank are both a son of a bitch.«


Men Billy Don Burns är inte en gammal pundare som knappt kan sjunga och vars ansträngningar må rättfärdigas i romantiska kategorier. Ty skivan erbjuder alldeles ypperlig countrymusik, i det gränsland där outlawrörelsen formerade sig i korselden från Nashville, Macon och Atlanta. Billy Don Burns har en ganska ljus röst, om än lätt sargad, och han är en suverän låtskrivare, där svärtan i lyriken till och med riskerar att skymmas av den lätta touchen i hans melodikänsla.

I flera sånger distanserar sig Billy Don Burns också från det öppet självbiografiska och skapar skimrande små country- och träskrocksbagateller, allra bäst i »Mississippi«, där Tanya Tucker är duettpartner, och »No Man’s Land« vars interiörer från turnéerna i Söderns avkrokar påminner om Chris Walls stämningsladdade små »redneck Fellini movies«.

Musikaliskt pendlar skivan mellan träskrock och traditionsmedveten mainstreamcountry med bluegrasstouch. Deanie Richardson på fiddle och bröderna Reno bidrar i hög grad till den smakfullt avklarnade ljudbilden.

Alltså: Billy Don Burns har gjort en fantastiskt fin skiva. Leta upp den.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.