Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
McLauchlan, Murray
Songs from the Street: The Best of Murray McLauchlan
(True North)

Man kan inte ha koll på allt. Så enkelt är det. Världen är för stor och komplicerad. Men vissa saker borde det nästan vara lag på att ha koll på. Som att: tar man fler än fyra-fem snapsar på raken så blir man skitfull, gör bort sig och somnar. Eller: sommartid - framåt en timme, vintertid - bakåt. Många sätter stor ära och »cred« i att hålla koll på allt nytt som kommer ut i musikväg. Själv försöker jag väl hänga med någorlunda, men känner samtidigt att skivfloden är mig övermäktig. Dessutom finns det ju så mycket »gammalt« att upptäcka. Den floden visar inte heller några tendenser att sina. Ta bara den här Murray McLauchlan, en singer/songwriter som alla med minsta intresse av den traditionen verkligen borde ha koll på.

Murray McLauchlan är fackföreningsmannens son som blev en folkets trubadur. Åtminstone är det så många vill se honom. Han föddes i Skottland 1948, men emigrerade med sin familj redan som femåring till Kanada. Där växte han upp delvis i Torontos multikulturella Kensington Market och delvis i arbetarområdet Cabbagetown. Vad han såg och upplevde där kom senare att speglas i hans sånger och redan debutalbumets titel, »Songs from the Street«, skvallrar om vilket perspektiv han valde.

I tonåren studerade han konst och efter en inspirerande tågluff söderut började han som 17-åring uppträda på lokala caféer och skrev det gripande avskedet till föräldrahemmet »Child’s Song«. En låt som för övrigt, tillsammans med »The Old Man’s Song«, tolkades av Tom Rush på dennes självbetitlade album från 1970. Countryvalsen »The Farmer’s Song« blev dock genombrottet. Den blev hans första hit och gav honom bland annat Juno Awards pris för »Årets kompositör« såväl som det minst lika ärofyllda, men, skulle det visa sig, otacksamma uppdraget att öppna för Neil Young på dennes »Tonight’s the Night«-turné (McLauchlan beskriver, i Jimmy McDonoughs Neil Young-biografi »Shakey«, publiken som extremt drogad och otrevlig; »I was the human sacrifice on that tour«).

Musikaliskt har han sin grund i sextiotalets folkrörelse. I botten ljuder inte sällan en folkton. Och även om man — förstås — kan ana influenser från Hans Helighet Bob (hör t ex »Golden Trumpet« eller »So Far from You«), så har han minst ett ben stadigt i countrytraditionen. Jag kan höra ekon av Townes Van Zandt, John Prine eller — i de allra mest glimrande stunderna — rentav lite Willis Alan Ramsey (vars mästerliga självbetitlade album från 1972 är nåt att verkligen ha koll på!). Influenserna fick på åttiotalet blomma ut i två mer renodlade countryalbum.

Det finns också en gatusmart klurig sida hos McLauchlan, som i de rockigare partierna för tankarna till filurer som Harry Nilsson eller Warren Zevon. Den sistnämndes »Carmelita« är dessutom enda spåret på dessa två cd som inte har McLauchlan själv som upphovsman.

McLauchlan är kanhända inte ett namn på allas läppar, men han är känd och respekterad i musikerkretsar. Redan under det tidiga sjuttiotalet var han kompis med Gordon Lightfoot, Kris Kristofferson och Rita Coolidge och när han spelade på Philadelphia Folk Festival utvecklades i hans hotellrum en jamsession som borde ge varje musikälskare våta drömmar, med deltagare som Tom Waits, John Prine, Jim Croce, Steve Goodman och Loudon Wainwright III. Och bland de musiker som jobbat med McLauchlan genom åren märks mer eller mindre namnkunniga artister som Bruce Cockburn, Amos Garrett, Mike McKenna, David Wilcox och The Jordanaires.

Omslagshäftets text slår fast att »de bästa låtskrivarna är alkemister, ordsmeder vars magi förvandlar personliga erfarenheter till universella sanningar« (min översättning) och med tanke på detta är det en stor brist att texterna inte finns med här. Visserligen kan man förstås lyssna och höra själv, men tryckta texter bidrar ofta med en extra dimension. McLauchlans intelligenta och berättarglada historier rymmer skarpa samhällskritiska kommentarer; somliga skulle rentav kunna kallas protestsånger. Han låter oss möta fyllon och hemlösa, kämpande farmare och arbetarklasshjältar. Men han vänder lika gärna blicken inåt och sätter livet, kärleken och ensamheten under luppen.

Vill man ha exempel på den mognare trubadurens hjärtsnörpande balladkonst och empatiskt lyriska begåvning lyssnar man med fördel på »Burned Out Car«, från 1996 års »Gulliver’s Taxi«;

I live in a car that doesn’t go nowhere
It’s one short step to a shopping cart
In a twilight world that has no heart
I watch the sun go down from a burned out car


McLauchlan har släppt närmare tjugo album sedan han debuterade för snart fyrtio år sedan. Ändå har jag lyckats missa honom. Och många med mig, har jag förstått. Nu ger oss denna mästerliga samling en gyllene chans att åtgärda denna pinsamma försummelse. Här har vi 36 spår över två cd och knappast något material känns överflödigt (den barnkörsinsmetade »If the Wind Could Blow My Troubles Away« är kanhända något för klibbig för min smak, men låt det vara en anmärkning i marginalen). Det här är en utomordentlig sammanfattning av en lång och orättvist undanskymd karriär.

Nej, man kan inte ha koll på allt; jag vet ju till exempel inte om hans album håller som helhet eller om det här bara är en sällsynt väl komponerad samling. Vad jag däremot vet är att “Songs from the Street: The Best of Murray McLauchlan” blir alltmer oumbärlig ju mer jag lyssnar och att den är värd att införlivas i varje sann musikälskares samling.

Den kollen har jag åtminstone nu.

/Johan Kronquist


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.