Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Holland, Jolie
The Living and the Dead
(Anti-/BAM)

Tidlös. Ett av de finaste omdömena man kan ge musik. Texasfödda Jolie Hollands musik är tidlös.

Jag blev för några år sedan på stört djupt förälskad i hennes fulsnygga vibrato, stygga texter och nonchalant bortvända appalachjazziga folkmusik. Gick helt bananas över hennes två första album och yrade lyckligt i mina recensioner saker som »anspråkslöst och förtrollande skönt«, »säregen frasering«, »fyrtiotalsfräckt och storstadsdekadent«, »lika avslappnat svängigt som dvärgorkestern i Snövit« och »tungt som en stenkaka«.

Förväntningarna inför spelningen på Röda Sten i Göteborg 2004 var därför förmodligen orimligt höga. Och även om mitt minne är något grumlat av diverse stämningshöjande drycker kvällen till ära, blev konserten en saftig besvikelse. Fröken Holland var på sitt allra bästa surkäringshumör och ägnade kvällen mest åt att gnälla på publiken istället för att fokusera på sin musik. Snopet. Snålt.

Att jag sedan upplevde tredje albumet »Springtime Can Kill You« som tämligen mediokert i förhållande till föregångarna gjorde ju inte saken bättre (jag vet att det finns de som inte håller med mig i den här frågan).

Jag trodde jag hade tappat henne.

Därför blir jag nu riktigt positivt överraskad, ja, rentav upprymd, av »The Living and the Dead«. Plötsligt är blicken vänd utåt, volymen uppskruvad och melodierna på plats. Och banne mig om hon inte rentav skrattar i den gamla Guy Lombardo-hiten »Enjoy Yourself«. Flera gånger.

Jolie Holland har lämnat den gamla bergsmusiken och närmat sig något som väl kan kallas...countryrock? Redan inledande »Mexico City« fylls med Byrdsklanger och när man senare möter såväl Stonesriff som Dylanska sextiotalsharmonier förstår man att hon inte längre bara nöjer sig med ukulele och indiantrummor.

Kanhända är det sällskapet som kittlat rock’n’roll-lökarna. Hon omger sig här med experimentella musikaliska genier som Marc Ribot, Shahzad Ismail och M. Ward. Men egentligen är det nog bara en logisk fortsättning på hennes egna lo-fi-truliga americanarötter. Rötterna finns ju dessutom kvar, liksom truligheten, lo-fi:n och americanan. De har bara fått lite större muskler.

Här finns förstås också saker som låter som om de trillat ur Harry Smith-boxen. Hon har inte förvandlats till AC/DC, om nu någon trodde det. Och hon skriver fortfarande kaxiga, spännande och djupt personliga texter om sprit, läppstift och att dansa på vänners gravar.

Hon vårdar tradition med lika delar kärlek och respektlöshet; som en avlägsen släkting till Cat Power, Eleni Mandell eller varför inte just M. Ward.

Framförallt andas hela albumet bara väldigt mycket Jolie Holland.

Tidlöst, som sagt. Jag är nyförälskad igen. Och jag lovar att ge »Springtime Can Kill You« en ny chans.

/Johan Kronquist


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.