Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Watkins, Geraint
In a Bad Mood
(Gold Top/BAM)

Geraint Watkins är en spjuver.

Ja, jag vet att han är 57 år, att han har spelat med alla från Dave Edmunds, Mark Knopfler, Paul McCartney, Van Morrison och Eric Clapton till Shakin’ Stevens och att han bär såväl sidbena som kavaj.

Men det är en spjuveraktighet som genomsyrar det mesta på nya albumet; från omslagsfotona till den busiga cajuntolkningen av Nick Lowes gamla New wave-dänga »Heart of the City«. När walesaren Watkins bjuder på New Orleans-jazz som i »Fools Like Me« eller spansk-fransk-doftande hjärtekrossarballader som »Chagrin« är det alltid med glimten i ögat på något sätt.

Det betyder nu inte att här ryms något trams.

Tvärtom.

Med en vis äldre mans avslappnade naturlighet bösar han ihop soul, jazz, country, blues och lagrad amerikansk populärmusik i en näringsfattig vit toast och låter på kuppen som något väldigt tidlöst, bedagat och välskräddat.

Det är väldigt amerikanskt bottnad musik, men hur många referenser till »over there« man än klämmer i med så låter det ändå så förbaskat brittiskt att man helst bara vill gå och ta en öl. Eller två. Och kanske till och med bjuda hem honom på en kopp te efteråt.

Det här är nämligen musik som är...öh...gemytlig. Inte så att det saknar bett, men i likhet med den gamle samarbetspartnern Nick Lowes senare album, tar Watkins stora känslor och lika stora melodier och paketerar om dem på ett lite lojt tillbakalutat sätt som känns både hemtrevligt och ombonat.

Och det här är ju en herre som gärna tar ner saker och ting på jorden: »I’m not Jesus Christ / I’m just an ordinary Joe«.
Han är måhända inte lika gentlemannamässigt stilfull som vännen Lowe men har samma prententionsfritt nonchalanta elegans. Vad är det egentligen med gamla pubrockare och patinerad elegans?

»The Celtic Cajun« har han kallats, men det kunde lika gärna vara »The Celtic Crooner« eller varför inte bara »en av Storbritanniens bästa låtskrivare«. Med två undantag (»Heart of the City« och »At Last«) är allt material skrivet av Watkins själv. Det är högklassigt rakt igenom. Lyssna bara på »Unto You« om ni inte tror mig (och missa för tusan inte hans hemmainspelade akustiska version).

Jag läste någon recensent som påstod att Geraint Watkins är »omöjlig att kategorisera och omöjlig att inte älska«. Det är så sant som det är sagt. Till och med de ackompanjerande omedvetna (?) Keith Jarrettska koncentrationsgrymtningarna är en njutning att höra.

Har man någonsin förälskat sig i den mognare Nick Lowes album (så klart man har!) så är »In a Bad Mood« en lika stor självklarhet som 2004 års »Dial ’W’ for Watkins«. De är nämligen alla oemotståndliga glädjespridande musikaliska nöjesfält.

Ja, jag tror faktiskt inte för en sekund att han är på dåligt humör.

Den spjuvern.

/Johan Kronquist


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.