Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Cash, Johnny
At Folsom Prison
(Columbia Legacy)

Jag kom att tänka på John Hiatt.

Undrar ni varför, i en anmälan av Johnny Cash och fängelsekonserten på Folsom State Prison har det att göra med registeringsskyltar.

»Tennessee plates« som John Hiatt sjunger om tillverkas i ett fängelse i Tennessee.
Registringskyltarna för bilar i Kalifornien tillverkas i Folsom State Prison, ett av delstatens 33 fängelser, det nästa äldsta, och det första i världen som fick elektricitet.

Vilket dock inte har något med elektriska stolen att göra, för i Folsom State Prison var avrättningsmetoden hängning, 93 personer avrättades mellan 1895 och 1937, därefter verkställdes straffen i San Quentins gaskammare.

I Folsom State Prison har suttit Charles Manson, Timothy Leary och sångaren Bobby Purify.

En annan fånge var Glen Sherley.

På kvällen den 12 januari 1968 repeterade Johnny Cash för första gången »Greystone chapel«, dagen efter framförde han den för första gången i den första av de två konserter som var underlag för LP:n »At Folsom Prison«.

»Greyston chapel« var skriven av Glen Sherley. Johnny Cash´s inspelning av hans låt hade en rehabiliterande effekt och Glen Sherley blev så småningom frigiven och en del av Johnny Cashs turnésällskap.

En egen LP spelade han in, men framgången och den återgivna friheten var två krafter som kolliderade och snart blev han en börda för de andra musikerna. Slutet blev tragiskt, Glen Sherley tog sitt eget liv.

Att ge konserter i fängelse var inget nytt vare sig för Johnny Cash eller hans fru June Carter. För många countryartister var det näst intill ett obligatorium. Det nya var skivinspelningen. Johnny Cash hade i flera års tid tjatat på sitt skivbolag Columbia, men alltid fått nej. Först när producenten Bob Johnston fick en hög position i bolaget gavs klartecken och resten faller inom begreppet musikhistoria.

LP:n låg över 200 veckor på försäljningslistan i USA, singeln med titelspåret överst några veckor på countrysingellistan. Listor Johnny Cash i några år bara hade visat sig blygsamt på, för verkligheten var den att han hade blivit en artist mer känd och aktiv genom ett evigt turnerande än genom skivförsäljning. Han var visserligen fri från det drogmissbruk som kunde ödelagt hans mentala tillstånd, men från att varit en av de stora countryartisterna under andra halvan av 1950-talet var han nu nästintill en i mängden.

Hans sociala patos var däremot intakt, småfolket, farmarna som var beroende av rätt klimat och bankernas utlåningshumör, indianernas utsatta tillvaro, en vi-mot-dem-känsla som så småningom gjorde att han klädde sig i svart och kallade sig själv Mannen I Svart och det utan att det kändes påhittat, allt det där hade han med sig när klartecken gavs för inspelningen i Folsom State Prison.

Lite primitiv var inspelningen, men countyartister var vana vid att spela in en LP på en dag och ibland tre-fyra om året plus att hela tiden turnéra, så det var inget nytt.

Bussarna med artister och tekniker rullade in genom vakten på fängelset, i en stor sal som användes som cafeteria byggdes på ena kortsidan en enkel scen, mikrofoner riggades upp, samt kameror för den tv-filmning som också skulle göras.

Klockan 09.30 på förmiddagen hade fångarna under hård bevakning lotsas in i rummet och satt på enkla stolsrader framför scenen.

Bob Johnston hade sagt sig behöva två konserter, hans erfarenhet var att det krävdes för att kunna klippa samman till en fungerade utgivning. Både tillfällena följde ett ganska identiskt mönster.

Allt som spelades in, det är vad som finns dubbel-CD:n »At Folsom Prison«, första skivan konsert ett, andra skivan konsert två.

Ja, det finns en tredje skiva också, det är en DVD med tv-inspelningen, utbroderade med analyser och hyllningar, bland annat av den alltid närvarande Marty Stuart och av före detta interner som minns betydelsen.

Konsert två är till 90 procent tidigare outgiven.
Varför? Jo, därför att förmiddagskonserten med något undantag var den som kom ut på LP. Det enda vi inte hört är det som skedde före den klassiska hälsningen »Hello, I´m Johnny Cash« och så avannonseringen.

Däremellan vibrerar cafeterian, Johnny Cash framträder inte för en anonym publik, han framträder för var och en av internerna, med ett personligt tilltal som bär budskapet att han vet hur det känns.

Språket är rakt på, precis som de sånger han valt, välkända och många sedan länge en del av hans reportoar. Han sjunger om brott och straff och utanförskapet och vad som gör att en en man tar en dos kokain och han sjunger om vreden och hatet. Men han ger också vägledning och pekar på vägen till frihet och försoning. Men mest ger han hopp. Han tar in hela världens välsignelse, han ger de utan röst en stämma.

När LP:n gavs ut i maj 1968 gjorde den Johnny Cash till superstjärna.

Från att ha ansetts vara en av många reaktionära countryartister från sydstaterna var han huxflux en portalfigur för de grupper som ville humanisera fångvården i USA, alternativpressen intervjuade honom, i det USA som var på väg in i ombrytande tider blev han en radikal röst.

Kommersiellt gjorde framgången att han framöver fick spela in vad han ville, han fick en egen tv-show med fritt val av gäster, han blev Mannen I Svart, en gestalt med drag av gammaltestamentlig profet. En roll han kom att spela livet ut.

För att återgå till den aktuella återutgivningen, det vi inte hört tidigare är de inledande numren med Carl Perkins och Statler Brothers, påannonseringar och instruktioner till fångarna.

Bland annat får vi vet hur internerna skulle agera när Johnny Cash sa »Hello I´m Johnny Cash«.

/Frank Östergren


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.