Rootsy logo  
Rootsy logo

Medarbetare

Thomas Lundvall

Nyheter
Recensioner
Artiklar/krönikor

Kontakta


 
Bäst just nu:
11 MEST LYSSNADE PÅ UNDER DEN SÅ KALLADE VÅREN


Jake Xerxes Fussell – What In The Natural World
Jake gräver i den amerikanska folk- och bluesmusiken och ger melodier och texter en ny egen fantastisk tolkning. Årets bästa album absolut. Leta också efter JXF:s egen spellista på Spotify med namnet »Summer´s Hear: Songs & Tunes of Heat & Delight«. Den får dig att leta efter ännu mer »ny« musik.

The Secret Sisters – You don´t own me anymore
Systrarna Laura och Lydia Rogers kommer från Muscle Shoals i Alabama och ger oss tidlös musik och stämsång som strålar samman med stadens klassiska musikstudios väggar, tak och historia. Lägg dig i hängmattan, titta upp i trädens lövverk och lyssna länge.

Daniel Romano – Modern pressure
Man hör Dylan. Man hör Wilco. Man hör The Band. Och kanske lite T.Rex. Men framförallt hör man Romano som nu har tagit ytterligare ett steg för att bli en av de främsta amerikanska låtskrivarna just nu. Dessutom spelar han de flesta instrument själv. Hans absolut bästa album hittills - som gjort för en biltur i, låt oss säga, en Mazda. POP!

GospelbeacH – Another summer of love
Brent Rademaker (Beachwood Sparks) nya grupp. Där debutplattan var lite lös i konturerna och blev lite långtråkig är nya albumet betydligt mer producerad och har melodier och harmonier som sitter direkt. Kommer att konkurrera med mina Teenage Fanclub-album och det är ett mycket högt betyg.

Kevin Morby – City Music
Det är lätt att avfärda »City Music« som ytterligare en »NewYorkish-Velvet Underground-Television«-imitation. Men tar man sig tid med albumet så växer det långsamt fram en egen version av denna slitna storstads-genre. Hans bästa och mest rockiga album hittills.

The Deslondes – Hurry Home
Stort steg framåt för Deslondes. Dom befinner sig någonstans mellan southern soul, rock´n´roll och honky tonk. Kan bli så när det är fem olika låtskrivare som också delar på sånginsatserna. Men på nya albumet har dom lyckats kombinera ihop det hela på ett smakfullt och spännande sätt. Saknar bara en bar i New Orleans för bästa lyssning av Deslondes.

Hurray For The Riff Raff - The Navigator
Tre av de fem i The Deslondes, se ovan, har mer eller mindre varit en del av Alynda Lee Segarra och hennes kollektiv HFTRR. New York, Puerto Rico och New Orleans i hennes egen fria tolkning. Kraftfullt album som kommer att växa sig in i alla som tar sig tid och lyssnar. Stark konkurrent till Fussell som första halvårets bästa.

Säkert – Däggdjur
Årets svenska album så här långt tillsammans med »Avantgardet«. Säkerts konsert på Dramatens stora scen var dessutom minst lika bra med allt från Loney Dear till Dramatenskådespelare som hjälpte till med Annika Norlins långa och underfundiga texter.

Rodney Crowell: Close Ties
Hans bästa album sedan »The Houston Kid« från 2001. Starka självbiografiska texter och mycket snygg produktion och eleganta arrangemang. Dessutom berättar omslagsbilden nästan lika mycket som musiken.

Lou Reed – Perfect Night: Live In London
Ett akustiskt livealbum från Meltdownfestivalen 1997. Nedtonat och strålande framförande av Lou Reed. Dessutom framför han elegant »Ill Be Your Mirror« som Nico sjöng på Velvet Undergrounds bananalbum. Ett sällsynt live-inslag från honom. Tänk om han hade varit så här bra på Cirkus 2005 – som tyvärr är en av de sämsta konserter jag sett.

Ruben Gonzalez – Introducing
Albumet spelades in samtidigt som »Buena Vista Social Club«. González var 77 år gammal när han gjorde albumet i Havana's Egrem Studios 1996. Men hans spel har inte förlorat någon av sin skarpa klara ton från de dagar han spelade med Arsenio Rodriguez på 1940-talet, René Álvarez på 50-talet och Enrique Jorrín på 60-talet. Sitt ned och lyssna och risken att man bokar en resa till Kuba är alldeles uppenbar.


MARS 2017

Jeb Loy Nichols – Country Hustle
Jag citerar Jeb rakt av: »It’s definitely a Country Soul record – the country music I grew up with in Missouri, mixed with the soul and hip-hop I loved in New York and London, filtered through the quiet spaces of Wales«. Exakt så, fler borde flytta till Wales.

Valerie June – The Order Of Time
Omfamnade hennes förra album (Pushin´ Against A Stone) fullt ut. Hennes säregna röst och den starka blandningen av gospel, blues och country gjorde den till en av favoriterna 2013. Uppföljaren är mer av samma sort – men jag hade nog förväntat mig lite mer nytt, annan inriktning. Men vi får se – den kanske växer och jag får ändra mig.

Hurray For The Riff Raff – The Navigator
Apropå växa. Det här albumet växer för varje lyssning. Alynda Lee Segarra och hennes kollektiv HFTRR har som vanligt en stor blandning av stilar men denna gång samlat i något man kan kalla »konceptalbum« även om man blir lite nervös av sånt. En röst någonstans mellan Fiona Apple och Patti Smith och hennes rötter i New York, Puerto Rico och New Orleans samlas här äntligen till ett album som hos mig är »bäst just nu«.

Aaron Lee Tasjan – Silver Tears
I ett krypin under en pub på Södermalm såg jag Aaron. En fantastisk liten konsert trots syrebristen och som gjorde att jag återupptäckte detta album från förra året. Med lite komp och lite bättre lokal kommer han att vara i närheten av Jason och Sturgill inom kort. Hans mellansnack är redan bättre.

Elliott Smith – Either/Or
25 år tidigare i ett annat krypin i en källare vid St Eriksplan såg jag Elliott Smith. Han satt ned hela konserten, helt själv på scen och med en toppluva neddragen över huvudet trots värmen. Men vilken konsert, trots stående publik och en bar nära scenen så var det knäpptyst. Nu släpps hans i särklass bästa album som återutgåva på vinyl på Kill Rock Stars Records. Ett måste!

Bunny Wailer – Solomonic Singles vol 1 och 2
Svindyra men fantastiska singelsamlingar av Bunny Wailers inspelningar 1969-1986. För första gången utgivna utanför Jamaica. Lika bra och ibland bättre än hans i sig klassiska album. Snygg utgåva av japanska Dub Store Records.

Rolling Stones – Lonesome And Blue
Lyssnar fortfarande mycket på hur Jagger använder sin röst. Hoppades mycket på det här albumet men den slog alla förväntningar. Härligt med gubbrock.

Jazz In Italian Cinema (Spreading New Songs From The Big Screen 1958-1962)
Jazz On Film Records har specialiserat sig på att ge ut jazzmusik kopplat till olika filmgenrer, länder osv. Det här är deras första vinylutgåva. Mycket bra urval (bl a Chet Baker) och extremt bra kvalite från omslag, urval och vinylljud.






1 NOVEMBER 2016.

Nick Lowe
Nick Lowe är tillbaka på svensk mark och det ska självklart uppmärksammas. Nu med gitarrister i mexikanska brottarmasker, Los Straitjackets, och förhoppningsvis en knippe klassiska och egna julsånger. Troligen uppblandat med hans popklassiker. Vi firar självklart jul tillsammans på Nalen i Stockholm den 4 december.

William Bell
Vilket fantastiskt album han har gjort tillsammans med den lika fantastiska John Leventhal. Jag får samma känsla som när jag första gången hörde Solomon Burkes comebackalbum. Bell skriver det mesta texterna själv, som han alltid har gjort. Och de är fortfarande av alla högsta klass. »This Is Where I Live« är absolut ett av årets bästa album.

Solange
»A Seat At The Table« är en hyllning till alla svarta kvinnors kamp och albumet blandar det bästa från soul- och jazzhistorien men med texter som bara kunnat författats idag. Raphael Saadiq arrangemang är löst och tight på en och samma gång som gör varje melodi attraktiv men Solange röst är alltid längst fram, som tur är. Den bästa moderna soulen.

Chelle Rose
Albumet »Blue Ridge Blood« är berättelser om skilsmässa, sjukdom och livets allra kämpigaste delar. Chelle sjunger med taggtrådsröst och bl a Buddy Miller hjälper till. Hennes distinkta röst förmedlar självständighet och ibland vrånghet. Hon kallar det Applachian rock´n´roll och inget annat album har snurrat mer den senaste månaden.

Bob Weir
Grateful Dead-gitarristen gör sitt första studiooalbum sen 2000. På »Blue mountain« låter han på något sätt både sorgsen och glad på samma gång. Kanske lite melankolisk. Han har samarbetat med Josh Ritter och Bryce and Aaron Dessner från The National och han har äntligen gjort något eget som han verkar fantastiskt nöjd med. Se dokumentären »The Other One: The Long, Strange Trip of Bob Weir« också så blir albumet ännu bättre.

Fantastic Negrito
Xavier Dphrepaulezz heter han sägs det. Enligt intervjuer lämnade han hemmet vid 12, levde som en hustler i LA, låg i koma efter en nära dödlig bilolycka. Hans första album som Fantastic Negrito heter »The Last Days of Oakland« – det är blues i botten men också rock, rhythm and blues, soulorgel och med texter om vad som pågår i hans hemland Amerika. Fullständigt nytt för mig men mycket starkt album. Och live verkar han vara lika stark, se inspelning från NPR här: https://www.youtube.com/watch?v=ymYjwsFz8iM

Ellen Sundberg
Det har skrivits och sagt mycket om Ellens album »Cigarette Secrets« och för mig är det, kort och gott, ett av de bättre svenska albumen i år. Intervjun med Ellen i Gradvalls pod kan också rekommenderas varmt.

Terry Allen
»Lubbock (on everything)« är grundbulten i min »rootsy«-samling. Det var delvis det albumet som startade mitt intresse för det vi idag försöker kalla americana, country, folkmusik eller vad det nu är. 37 år senare, har skivbolaget Paradise Of Bachelors återutgivit denna klassiker i en suverän vinylutgåva med utförlig booklet. Berättelser värda ett nobelpris.

Brent Cobb
Hans debutalbum »Shine On Rainy Day« avfärdade jag i början. Det kändes för »vanligt« Men nu är det ett av de album jag lyssnar mest på. Växer hela tiden. Och det brukar ju bli så när hans bror, tillika superproducenten, Dave Cobb (Sturgill Simpson, Anderson East, Jason Isbell, Chris Stapleton) tar hand om mixning och produktion.


------------------------------------------------------------------------------------


18 juli 2016.

EN HALVÅRSRAPPORT

Av Rootsys utgivningar har jag lagt mest lyssnartid på »Lowbird Highbird – November Moving In« och »Northern Indians – No Shelter In Sight«. Och det är mycket trevligt nu när americana och »svenskamericana« verkar lyftas lite mer. DN har lyft fram i fler artiklar och snart kommer Gradvalls pod om ett avsnitt med americana som tema. Äntligen, måste man väl tillägga.

Femton till som är svåra att vara utan.


Michael Kiwanuka - Love & Hate
(årets just nu, synd att man missar det här på Sthlm Music & Arts)

Robert Ellis - Robert Ellis
(mest lyssnad på i år)

Case/Lang/Veirs - case/lang/veirs
(mest positiva överraskning, inte en dålig låt)

David Bowie - Black Star

Sturgill Simpson - A Sailor´s Guide To Earth
(lite oinspirerad första del vid Berns-konserten men när han började med »Sailor«, då …)

Margo Price - Midwest Farmer´s Daughter
(klassiskt debutalbum och efter hennes spelning hos Jimmy Fallon så väntar vi ännu mer på Sverigeturné)

Radiohead - A Moon Shaped Pool
(årets tillväxtalbumet - tar över mer och mer ju mer jag lyssnar)

Miranda Lee Richards - Echoes Of The Dreamtime
(folkcountrypsychedelica är aldrig fel)

Whitney – Light Upon The Lake
(sommarpop är aldrig fel)

Brandy Clark - Big Day In A Small Town
(musiken är utmärkt men texterna är helt fantastiska)

Sam Outlaw - Angeleno
(Ry Cooder hjälper till och albumet är lika bra som omslaget är patetiskt)

William Bell - This Is Where I Live
(77 år gammal kommer han tillbaka och påminner oss alla om det »riktiga« Stax-soundet)

Sara Watkins - Young In All The Wrong Ways
(ytterligare ett starkt »break-up album«, som väl snart borde vara en egen genre)

Laura Gibson-Empire Builder
(och ett till)

Anderson Paak - Malibu
(om man lyssnar några gånger på »Malibu« och sen på P3 Soul:s Mats Nileskärs pod och intervju med Paak och sen lyssnar på albumet igen så öppnar sig mycket nytt - vilket liv Paak har levt, endast 30 år gammal och som vanligt en fantastisk intervju av Nileskär)


26 juni 2016.

ELLIS VS SIMON
Paul Simon har kommit med nytt album. »Stranger To Stranger«. Han samarbetar med den italienske electromusikern Clap! Clap! och kanske är det mest för att leva upp till bilden av hans egen nyfikenhet på ny musik. Gamle Simon & Garfunkel-producenten Roy Halee producerar och skapar ett sound där bland annat afrikanska instrument och trummor från Peru tvinnas ihop med digitala effekter. Som vanligt ett bra Simon-album men jag tappar intresset förvånansvärt ofta och jag tycker nog att han låter trött i rösten och albumet känns betydligt mer splittrat jämfört med mästerverket »So Beautiful Or So What« från 2011.

Då lyssnar jag desto mer på Robert Ellis självbetitlade nya album. Hans förra »The Lights From The Chemical Plant« var en av de stora överraskningarna för två år sedan och nu tar han steget vidare. Robert Ellis växte upp i Texas och lyssnade på just Paul Simon och säkert även Randy Newman i sin ungdom. Det är ytterligare ett i raden av så kallade skilsmässoalbum. Texterna är smärtsamma och säkert en del av hans egen separation. Hans sätt att sjunga med sin vackra röst har ett mer djup än tidigare och den ger albumet en melankoli som är svår att värja sig emot. Ellis är ytterligare ett exempel på en artist som tar sina country- och folkrötter och gör något helt nytt genom att blanda upp med barockpop, soul, lite jazz och några stänk av electronica.

En mästerlig korsning av känslor och musikalitet som gör Robert Ellis fjärde album till ett av 2016 finaste. Och hos mig vinner han med 11-3 över Simon i antalet lyssningar.


CASE/LANG/VEIRS SJUNGER CASE/LANG/VEIRS
Det här blev ju riktigt riktigt bra. Risken var ju annars att de tre, i positiv bemärkelse, säregna rösterna hos Neko Case, kd lang och Laura Veirs på något sätt skulle ta bort fokus från deras sätt att skriva låtar och deras distinkta röster. Tvärtom så lämnar albumets produktion stort utrymme till deras sätt att sjunga. Det är harmonier, krispiga arrangemang och ljuvlig orkestrering med country och folk som gemensam nämnare. Man hör hur Case/lang/Veirs har letat och hittat ett eget mjukt sound med stor resonans framtaget av tre oberoende karaktärer. Det tillsammans med Tucker Martines lyhörda och vackra studioarrangemang resulterade i att man, för en gångs skull, kan prata om »supergrupp« i positiva ordalag. Vill man lyssna på dem en och en så rekommenderas »Fox Confessor Brings The Flood« (Case), »Watershed« (Lang) och »Carbon Glacier« (Veirs).


LIVE FROM BUCKINGHAM PALACE
Om ni någon gång har undrat vad man får om man blandar en brittisk garage/goth-punkare med en kanadensisk operasopran/multiinstrumentalist och deras kärlek för 60-talets »girl group«-estetik så vet vi nu att det blir »Cat´s Eyes«. Faris Badwan, frontman för brittiska The Horrors och Rachel Zeffira har tidigare gjort två album under namnet Cat´s Eyes och på det tredje »Treasure House« har dom flyttat fram sin estetik ytterligare. Tidigare har kanske respekten för föregångare som Phil Spector och Joe Meek varit lite för stor. Nu gör dom något helt eget och Badwan sjunger med betydligt större röst och bredd. Men givetvis är det Zeffiras sånginsatser som lyfter albumet.

Tillsammans blir det en oemotståndlig mix av hjärtesorg, handklapp, girl groups, orkesterarrangemang och några glimtar psykedelia. Deras första spelning gjorde de i Peterskyrkan i Vatikanen där de smög sig in i eftermiddagsmässas kör. När de nu lanserar nya albumet genomför dom ytterligare en gerillaspelning. I mars smög de in i Buckingham Palace i form av en renässans-ensemble, överraskar en privat fest/guidad visning i slottet och framför där »Lang Awa Welcome Home My Dearie« – numera mer känd som »We´ll Be Waiting« på det nya albumet. Rachel på dulcian och krumhorn och Faris på sång och coola solglasögon. Filmen finns såklart på You Tube.


MODERN COUNTRY
William Tyler (tidigare Lambchop och Silver Jews) solodebut, 2010 års »Behold The Spirit« beskrev han själv som ett singer-songwriter album utan sång. En väldigt träffande beskrivning och något som han verkligen utvecklar på nya albumet »Modern Country«. I aktuella intervjuer har han sagt att han försöker förena Waylon Jennings 70-tals country med samma 70-tals krautrock från tyska Neu!. »Truckdriver songs med Autobahn music«, så att säga.

Oavsett hur han tänker så gör Tyler helt egna engagerade och storartade berättelser - helt instrumentalt. Denna gång tar han sin musikaliska idé ytterligare några steg och backas upp av bland annat Wilco:s Glenn Kotche. Dom skapar pastoral folkmusik och kosmisk amerikansk musik som förenas av Brad Cooks syntslingor och Luke Schneiders fantastiska pedal steel. Allt skapat i en liten stuga i Oxford, Mississippi. Albumets sju spår kan med fördel avnjutas i hängmattan tillsammans med en sval sommarbris, kalla drycker och några kapitel av Daniel Woodrell.


»MY MOTHER LOVED COUNTRY, MY DAD LOVED CLASSIC ROCK. I LOVED BOTH«
Citatet är från Margo Price. Margo som med hjälp av Jack Whites skivbolag »Third Man Records« har gjort sitt debutalbum »Midwest Farmer´s Daughter«. Hon jobbade några år som fängelsevakt innan hon tog vägen till Nashville med samma drömmar som alla andra som flyttar till den staden – att kunna leva på sin musik. Och som så många andra fick hon istället uppleva den andra sidan.
Sunkiga lägenheter, bo i bilar och locktoner från »skivbolagsmän« som ville allt annat än att spela in hennes låtar. Inte nog med det. 2010 förlorade hon, och sin medmusiker/man Jeremy Ivey, sin nyfödde son Ezra som var född med hjärtfel. Vilket följdes av hårt drickande, fyllekörning och tillbaks till fängelset. Men nu på fel sida av gallret.

Efter det fanns inget att förlora och hon hade samlat på sig en fantastisk låtskatt som dom tog med sig till Sun Studios i Memphis och spelade in Midwest Farmer´s Daughter». Ett album som nu funnits ute i 3-4 månader, som jag ryckte på axlarna åt till en början men som numera är det mest spelade av allt som kommit detta år. Med sin sanningssägande röst och med ett band som kan jämföras med Creedence och texter direkt från livet går den att lyssna på om och om igen.


ANNAN LOVANDE PÅGÅENDE LYSSNING

Elizabeth Cook – Exodus Of Venus
Mörk, tuff country om hur ett liv kan falla ihop av det pågående livet.

Whitney – Light Upon The Lake
Sommarmusik – lättflygande pop med Neil Young falsett och Al Green arrangemang och kanske lite inspiration från Jim Ford. «No Woman» kan vara en av årets bästa låtar.

Brandy Clark – Big Day In A Small Town
Aggressivt, känslosamt, raka texter, sex, småstadsskvaller, vardagslivet och rena rama sanningar. Hennes debut «12 stories» från 2013 är en av de bästa countryalbumen det här århundradet. Den här känns snart lika bra.

Michael Kiwanuka – Love & Hate
Det är fyra år sedan debuten (Home Again). Ett album som vann priser och Kiwanuka hyllades som den nya stora soulrösten från London. För mig innehöll det 3-4 fantastiska låtar men resten kändes inte riktigt färdigt. Nu kommer äntligen det nya albumet och den snabba förhandslyssning som jag har gjort så kan det här vara det verkligt stora soulalbumet från de brittiska öarna. Håll öronen öppna.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


20 april 2016.

FRAZEY FORD - live 11 juli
Ford är en av de grundarna till gruppen The Be Good Tanyas och vars andra album »Chinatown« från 2003 man ska leta upp direkt om man inte hört det. En blandning av folk, blues, country med de allra mest harmoniska rösterna. Mest harmonisk var nog Ford som sen gick vidare och släppte soloalbumet »Obadiah« 2010. Fortsatt stark känsla för folkmusik men nu lite mer rockigare och souligare - låt oss kalla det en blandning av Joni Mitchell och Ann Peebles. För 1,5 år sedan dök albumet »Indian Ocean« upp. Allt som Ford har gjort är mer än lyssningsvärt men detta är absolut höjdpunkten, hittills. Skivan är till stor del inspelad i klassiska Royal Studio i Memphis där Al Green spelade in sina klassiska Hi Records-album under tidigt 70-tal. Studion ligger i en «rå» del av den klassiska musikstaden och är känd för att vara intakt med ett välbevarat typiskt «Hi-sound» i rummet. För att verkligen fånga känslan från platsen använde Frazey Al Greens kompmusiker i Hi Rhythm Section vid inspelningen och de får till ett besjälat sound till Frazey:s originella och personliga sånger. Nu kommer Frazey Ford till Sverige - jag gissar på att hon inte har Al Greens band med sig på scen men det kommer att bli en härlig sommarkväll. Lite försmak - hon gör mycket bra musikvideos också. Speciellt «Done» som finns här.

LEON BRIDGES OCH NIKKI LANE - live 11 maj
Bor man i huvudstaden och gillar rötter så är 11 maj en kväll med det där lilla extra. Nalen bjuder på Leon Bridges och hans medryckande retrosoul. Scandic Grand bjuder på Nikki Lane och hennes countryrebelliska rock. Bridges album «Coming Home» kan bli lite för mycket «retro» ibland kan jag tycka (men jag lyssnar på det extremt ofta). Hans liveuppträdanden verkar vara som att förflytta sig till en soulklubb i valfri större amerikansk stad. Följer man honom dessutom på Instagram och hans kavalkad av svartvita subtila bilder så är det lätt att falla pladask även om man förstår att han bygger ett varumärke (oj, vad tråkigt det blev). Hursomhelst, Nalen blir något annat den här kvällen har jag en känsla av. Sen får vi hoppas att konserttider hålls så att man hinner med Nikki också. Hennes «All Or Nothing» är ett strålande debutalbum och jag ser fram emot det kommande albumet där hon jobbat med Jonathan Wilson som bl a tidigare producerat Father John Misty, Dawes, Conor Oberst m fl.

STURGILL SIMPSON – A SAILOR´S GUIDE TO EARTH
Bryggarsalen 2014 och Way Out West 2015 har gett mig två fantastiska konserter med Sturgill Simpson. Tajt, kompromisslöst och en «extraallt»-blandning av sina egna låtar och klassiska covers. Den traditionsbundna debuten var ok, den nydanande uppföljaren «Metamodern sounds in country music» var det årets bästa album. Med nya albumet tar han riktning på inspelningsstudiorna i Muscle Shoals och Staxsoul men med rock som ankare och samtidigt en stadig förankring i countrylandet. Nio låtar med musikalisk spännvidd över hela den amerikanska kontinentens musikaliska historia.

JD McPHERSON – LET THE GOOD TIMES ROLL + live på Debaser
Tog inte till mig riktigt «Let The Good Times Roll» när den kom förra året. Avfärdande den för snabbt men har hittat tillbaka till den och det senaste halvåret är det nog den mest lyssnade i högtalare och hörlurar. Lyssnadet eskalerade i samband med McPhersons magnifika konsert på Debaser Medis. Två timmars explosiv rockkonsert med JD:s röst, gitarr och extremt tajta band med bassisten Jimmy Sutton i främsta ledet. Årets konsert hittills. Både konsert och album lyfter begreppet rockmusik några extra snäpp. Den här typen av musik måste vara det svåraste att förnya men McPherson lyckas hela vägen.

OCH SEN LYSSNAR JAG MED GLÄDJE PÅ:
Laura Gibson-Empire Builder
Ben Watt-Fever Dream
John Martyn-Solid Air (i väntan på nya vinylutgåvan)
Emmylou Harris / Wrecking Ball (Harris och Lanois karriärhöjdpunkt i ny trippelvinyutgåva med 13 nya låtar)
Engelska musikjournalisten David Hepworth Spotifylistor, speciellt «Discover Weekly» som spänner över mycket och man återupptäcker gammalt och hittar nytt hela tiden.




2016-01-27

Mellandagar och januari. Tid att rensa vindar på smått, stort och onödigt. Ambitionen fanns, men jag fastnade vid tidskriftssamlarna, speciellt dem som det stod «Larm», «Feber» och «Postorderlista Musik & Konst» på. Jodå, man kan samla på sånt. Också.

Med hjälp av Spotify letade jag på de där albumen som man fick tips om i de alstren men som man aldrig hittade eller hade råd att köpa. Därför blir det här en bästa-lista med bara gammalt. Men det är ju självklart nytt när man lyssnar första gången oavsett årgång.

De listade finns alla på Spotify. Lyssna och belöna sedan er lokala skivhandlare genom att köpa albumen som ni gillar.

Swamp Dogg – Total Destruction To Your Mind (1970)
Totalsoul – och vilket omslag. Uppföljaren «Rat On» är nästan lika bra.

Saints – Out In The Jungle (1982)
Måste vara deras bästa. Chris Bailey i högform.

The Fleshtones – Hexbreaker! (1983)
Partyplattornas partyplatta – i alla fall 1983 och i NYC - säkert också 2016.

Van Morrison – Poetic Champions Compose (1987)
Bortglömd i min Van-avdelning. Kärt återseende, en av hans bästa.

The Desert Rose Band – The Desert Rose Band (1987)
Chris Hillman i Byrds-klass. Någon som har ett extra bra ex på vinyl?

Badfinger – No Dice (1970)
En «tragisk» grupp (googla) men dom gjorde fascinerande bra POP-låtar.

Rickie Lee Jones – Pop Pop (1991)
Härlig konsert i höstas tillsammans med bl a Kullhammar och Per «Texas» Johansson gjorde att jag hittade tillbaka till denna dam och detta fascinerande coveralbum.

Pretenders – Last Of The Independents (1994)
Totalt missat detta album med Chrisse Hynde:s gäng. I klass med debuten.

Steve Forbert – Mission Of The Crossroads Palms (1995)
Apropå missat. Det här albumet har jag inte lyssnat på tidigare trots att jag försökt följt Forberts långa karriär. Det jag lyssnat mest på sedan vindsröjningen.

Randy Travis – Storms Of Life (1986)
Det här är väl hans debut. Måste vara ett av de starkare debutalbumen under 80-talet.

P.S. Av allt som jag sökte på hittade jag nog bara 40 procent på Spotify. Så det innovativa «Spotify Head Office» borde nog ha en «Rootsyredaktion”. Vi kan ju sitta för oss själva litegrann.



2015-03-31

ABSOLUT BÄST:
RYLEY WALKER - PRIMROSE GREEN


10 YTTERLIGARE SOM BEHÖVS I VÄNTAN PÅ VÄRME.
- RON SEXSMITH - CAROUSEL ONE
- JOE PUG - WINDFALL
- JAMES McMURTRY - COMPLICATED GAME
- ESMÉ PATTERSON - WOMAN TO WOMAN
- JOHNNY DOWD - THAT´S YOUR WIFE ON THE BACK ON MY HORSE
- TOBIAS JESSO JR - GOON
- LIAM HAYES - SLURRUP
- POPS STAPLES - DON´T LOSE THIS
- COURTNEY BARNETT - SOMETIMES I SIT AND THINK, AND SOMETIMES I JUST SIT
- WILLIAM ELLIOTT WHITMORE - RADIUM DEATH



2015-02-09

Thelonious Monk - 'Round Midnight: The Complete Blue Note Singles 1947-1952
Father John Misty - I Love You, Honeybear
Jim White vs The Packway Handle Band - Take It Like A Man
Winhill/Losehill - Trouble Will Snowball
Frazey Ford - Indian Ocean
Amason - Sky City
Natalie Prass - Natalie Prass



Tidigare:

KING CREOSOTE - FROM SCOTLAND WITH LOVE
Den hänger sig kvar, biter sig fast och det blir mycket lyssningstid

PAUL THORN - TOO BLESSED TO BE STRESSED
Hans bästa på 14 år. En musikalisk novellsamling

WARREN ZEVON - EXCITABLE BOY
Av en händelse började jag lyssna på detta mästerverk igen

BOB CARPENTER - SILENT PASSAGE
Ännu en bortglömd pärla som nu är upptäckt

STURGILL SIMPSON - METAMODERN SOUNDS IN COUNTRY MUSIC
Countrypsykedelika med traditioner. Helt suverän på Bryggarsalen

TWEEDY - SUKIERAE
Växer och växer och växer

AVI BUFFALO - AT BEST CUCKOLD
Modern pop med stänk av Neil Young.

 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.