Lost in the Blåst
Snafu
Snafu
(Vertigo)

Situation normal, all fucked up.

SNAFU (Situation normal, all fucked up) var en förkortning som soldater under andra världskriget använde, rätt ofta får man förmoda. Inte lika känt dock som FUBAR (Fucked Up Beyond All Recognition) som Tom Hanks sa några gånger när han letade efter Private Ryan.

Bobby Harrison startade bandet Snafu tillsammans med Micky Moody (Juicy Lucy) och pressade ur sig tre skivor. Ingen större framgång med någon av dem. Moody har sagt i intervjuer att han var nöjd med det. Han ville inte vara i ett ”kommersiellt” band. Han var nöjd med att vara underground och älskad av få. Det tyckte däremot inte Bobby Harrison. Han ville ha framgång så det skrek om det. Han hade tidigare haft en kort sejour med Procol Harum, allt för kort enligt honom själv. Han blev helt enkelt sparkad och han återkommer till denna episod i sitt liv i intervju efter intervju. Den bittra eftersmaken av att inte få uppleva framgången har inte släppt än i dag, nästan femtio år efteråt. Moodys inställning låter dessutom efterkonstruerat defensiv, han lämnade Snafu för Whitesnake, så framgång var säkert inget han föraktade.

1973 släpptes den självbetitlade debuten. Influenserna kommer från USA. Little Feats ande svävar över hela produktionen som är en mix av R&B, country och funk. De flesta låtarna är skrivna av Moody/Harrison. Första spåret, »Long Gone«, är en hitsingel, men nådde aldrig tillräckligt högt upp på vare sig de amerikanska eller engelska listorna. Det är kompetent musik. Men den är knappast nyskapande. Den fanns redan i form av exempelvis nämnda Little Feat eller Allman Brothers Band.

Något man kan imponeras av är Bobby Harrisons röst. Han är egentligen trummis men har lämnat över stockarna till Terry Popple för att koncentrera sig på sången. Och han sjunger riktigt bra med det där suget som behövs när vuxna vita män gör R&B och funk. Han liksom glider över musiken. Förebilden George Lowell i Little Feat har ett bättre groove, men Harrisons röst är ej att förakta. Speciellt i »Long Gone« märks det här väl även om det är svårt att skaka av sig känslan att Snafu är en billig kopia.


I några av spåren dominerar countryinfluenserna där Peter Solley får stort utrymme med sin fiol. Men överlag känns hela skivan väldigt mainstream, lite väl polerad produktion. Den saknar råhet och det var nog inte vad Harrison haft i tankarna. Han ville spela den musik han tyckte allra bäst om och slå igenom stort. Som han skulle ha gjort som medlem i Procol Harum.

Det släpptes som sagt var två skivor efter debuten, »Situation Normal« och »All funked up« varav den sista är en riktig lost in the blåst. Den pressades i en väldigt liten upplaga (vilket också visar att bolaget inte längre trodde på dem) och är mycket högt värderad och eftertraktad på vinylmarknaden.

»Situation normal, all fucked up« var nog något Harrison kunde skriva under på då hela projektet lades på hyllan.

Skivomslaget var något av det häftigaste jag sett i mitt unga tonårsliv när plattan släpptes. Det är gjort av Roger Dean, väldigt het vid den här tiden. Han hade gjort omslagen till bland annat Budgie, Uriah Heep och inte minst Yes. För Snafu hade han dock lämnat den fantasystil han är mest känd för. Istället är det en bonde som plöjer sin åker. Slår man upp omslaget visar det sig vara en bild av en skivspelare och det bonden plöjer är nålen i vinylspåren. Hur coolt som helst.

Man kan fundera över vad Dean ville visa. Att Snafu gjorde jordnära musik?

/Mats Pettersson

Skriv en egen Lost in the Blåst!