Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Quatermass
Quatermass
(Harvest)

Det är kanske inte så lätt att slå igenom när man har en sättning av trummor, bas och orgel. 1970 var det kanske gitarren som stod i fokus, speciellt i den genre som utgjorde en del av det landskap som Quatermass rörde sig i. De rörde sig dock obehindrat mellan den tunga progressiva rocken och den mer experimentella utvecklingen som den var stadd i. De vandrade runt i en musikvärld som börjat bubbla av den allt mer utvecklade jazzrocken och drog sitt strå till stacken. Ändå slog de aldrig igenom. Det finns en historia om att de under sin USA-turné fick ta ut förskott för att kunna lösa ut sina instrument från flygplatsen, om och om igen. Sådant tär och de upplöste bandet något halvår efter återkomsten till England.

Det är tre mycket kompetenta musiker. Mick Underwood på trummor, Peter Robinson på orgel och John Gustafson på bas. Erfarna alla tre. Så pass erfarna att de efter misslyckandet kunde gå vidare in i andra band utan problem. Skivan är en favorit för många andra musiker, vilket det ofta är med band som aldrig slår igenom. De är helt enkelt för bra vilket inte alltid stämmer in i den ekvation som behövs för att få en stabil publik som är av någorlunda storlek. Fansen brukar bli få men hängivna.

De bygger upp en ljudbild som kretsar runt Robinsons orgel. Bakom driver Gustafson och Underwood på med en intensiv rytmsektion. Det är ljudbilder som man kan gå in i, vandra runt. Ibland, relativt ofta, ger sig Robinson i en kyrka och musiken lämnar ett sakralt intryck. Men oftast är det ett intensivt tempo som rör sig väldigt mycket åt jazzhållet till. Även om de låter lite tidstypiska finns det en originalitet som man inte hittar hos någon annan. Det släpptes en del plattor det här året som blivit klassiker men, som i eftertankens kranka blekhet, Quatermass faktiskt var en av de bättre. Fast att konkurrera med Miles Davis Bitches brew gör sig inte i första taget. Han har fått äran av att vara en av de första som inkorporerade jazzen i rocken (eller tvärtom) fast Quatermass gjorde det samtidigt, från ett annat håll. Debutplattor av Black Sabbath, EML (Emerson Lake & Palmer), Gentle Giant samt en enastående debut av King Crimson året före. Deep Purple in rock, Atom Heart Mother (Pink Floyd) etc. Konkurrensen var alltså förödande och Gustafson har sagt i en intervju att bolaget inte var intresserade av att satsa på dem. Han har varit med förr. I Liverpool tidigt sextiotal var den allmänna uppfattningen att hans band The Big Three skulle vara de första som slog nationellt och internationellt från den stora hamnstaden. Så blev det inte. Han spelade dessutom senare med Merseybeats, som avslog ett erbjudande från Brian Epstein. Det tycks som om Gustafson är satt på undantag eller att han bara har ren otur. Att ett band slår är faktiskt en följd av slumpartade händelser men den viktigaste är att ha sitt bolag i ryggen.

De fick i alla fall en hit med en av låtarna. Black sheep of the family, skriven av Steve Hammond, som inte ingick i bandet. En låt som har fått en alldeles egen historia. Det påstås att Ritchie Blackmore vill ha den med på Deep Purples Stormbringer men ingen annan i bandet var intresserad. Han blev så sur att han lämnade bandet och spelade senare in den på Ritchie Blackmores Rainbow. Med gitarr naturligtvis och Ronnie James Dio som sångare. Originalet är dock betydligt bättre.

Det kan vara noterbart att det är Anders »Henkan« Henriksson som har producerat plattan. I Abbey Road studio. Gustafson har ett antal svenska kopplingar förutom att en av hans föräldrar var svensk. Det har funnits en senare version av bandet där Janne Schaffer och Malando Gassama ingick. Gustafson sitter på två liveinspelade låtar med den sättningen, men skivbolaget var inte intresserad av att ta med dem på en återutgivningen utan valde två andra låtar som bonustracks. Gustafson tror att de aldrig kommer att ges ut, sorgligt nog.

Men den här skivan är den jag kanske mest återkommit till, trots att den snart är 40 år gammal. Den är originell men framförallt är den mycket bra.

/Mats Pettersson

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.