Lost in the Blåst
Renaissance
Renaissance
(Island/Elektra)

Ursprungligen publicerad i Larm nr 8, 1978.

Det här är den enda plattan men Renaissance som förtjänar namnet. Nya Renaissance är alldeles för veka och pimpinetta i sin musik och Illusion, som bildats på ruinerna av ursprungliga Renaissance, saknar både kraft och inriktning i sin musik. Men den här gruppen hade båda delarna.

I centrum stod den klassiskt skolade pianisten John Hawken. Understödd av den fantastiske basisten Louis Cennamos täta tonskulpturer. Jim McCarthys tunga trummor hjälpte till att hålla Jane Relfs alltför rena folkviseröst i schack och hennes brorsa Keith skrev låtar, spelade gitarr och munspel och förvandlade allt de gjorde till rockmusik med sitt enkla ackorddominerade gitarrspel.

Den här plattan är det enda riktigt lyckade försöket att smälta samman rock och klassisk musik som jag känner till. Grupper som Yes, Genesis och ELP skulle kunna studera den här plattan under en hel livstid utan att komma på hemligheten. Hawken och Cennamos duettimprovisationer på klassiska teman är underbara. Musiken förändras från svävande fjärilslätta pianoimprovisationer i »Islands« till sönderbrutna, tunga ackord i »Bullets«. En låt som är en odyssé genom mänsklighetens historia. Från primitiva urdjungelljud till framtidens rymdsymfonier. En 2001 på platta, helt enkelt.

Och lyssna på hur Keith Relfs gitarr och munspel driver »Kings & Queens« framför sig. Solitt byggda på Hawken-Cennamos dundrande ackord. Keiths tunna röst ger musiken intensitet och mål. Detta är klassisk rockmusik. Inte bara planlösa irranden på synthesizer-klaviaturer.

»Renaissance« finns på CD.

/Christer Olsson

Skriv en egen Lost in the Blåst!