Lost in the Blåst
White Lightnin´
File Under Rock
(ABC)

Om inte om hade varit hade det mesta inte varit.

Exempelvis hade »Ballad of the hills & plains« med Hank Williams Jr, Carl Perkins utgivningar på London-etiketten, Elvis Presleys första LP och några andra artefakter haft sällskap av »File under rock« med White Lightnin´i det som är kvar av min LP-samling.

Men den såldes som en 5000-del och nu hjälper det inte hur mycket jag gisslar mig själv.

En av de plattor som verkligen betydde något för mig är borta.

En av de plattor som verkligen formade min musikaliska smak är borta.

Och som inte syns på skivauktioner , annat än som den spökplattan som någon tror sig ha en aning om var den finns.

Föga är det till tröst att hade jag haft LP:n kvar hade den varit olyssningsbar, för så flitigt spelad var den att ett stenkakeknaster började infinna sig.

»File under rock« är countryrockens, alt-countryns och americanans sköte. Ett svärd i stenen, en graal, mer invecklad än Da Vinci-koder.

Byrds må ha haft sin ideér och Gram Parsons likaså och senare kom Uncle Tupelo och Wilco, men alla i sina visioner blott efterapare av »File under rock«.

Det som gör »File under rock« ännu mer ogripbar är att den gjordes utan tanke på vision eller nyskapande utan bara på skoj.

Obray Ramsey, banjo, och Byard Ray, fiol, var två musiker skolade och uppväxta i vad vi kan kalla en lantlig amerikansk musiktradition.

I det tidiga 1960-talet, när folkmusik ansågs kommersiell gångbar, hände det sig att de två blev »upptäckta« när de spelade på festivaler. De två kusinerna hade en lång musikgärning bakom sig, var för sig eller som medlemmar i olika grupper, deras skolning och musikaliska nyfikenhet hade gett de två ett brett register. De var inte heller aviga till tanken att pröva något nytt och den lusten förde Obray Ramsey och Byard Ray till tv-serien Zachariah - en sorts flower power western (Magnus Eriksson hjälp mig?) och vidare till New York dit de kom att spela tillsammans med musiker som hade art som ledstjärna.

En grupp formades med bland andra pianisten Dave Frishberg, batteristen Herb Lovell och klassiskt skolade gitarrspelaren Sam Brown och några andra. Gruppnamnet blev White Ligthning, anspelande på dåtidens innedrog LSD, men också slang för hembränning. Ni som undrar vad George Jones egentligen sjunger om på en sina tidiga hits behöver, skrivet här för att det passar så bra, således inte fundera längre.

»File under rock« var gruppens första platta, den följdes av »Fresh air«, men då var tiden redan förbi.

»File under rock« var countryrock och då menar jag tungt och tätt och överväldigande, inget spretande försiktigt tassande typ Flying Burrito Brothers.

Vi tar bara »New river train«, det tjuter, viner och änglar tassar verkligen inte på tå, utan mullrar fram som en buffelhjord från den tid legenderna säger att prärien var buffeltät.

Långlånga »Unclouded day” är en annan armada på väg, men en armada som reder ut stormen och genomför invasionen.

Musiker som ställer till sådant rabalder blir givetvis legender i sin egen tid. Greatful Dead spelade in en låt av Obray Ramsey och Matthew Southern Comfort, av alla grupper, spelade in ”Ballad of Obray Ramsey«.

Den här LP:n spelade och spelade och spelade jag och vad den då betydde fattade jag inte då. Men då räckte det med känslan. Ni vet, ungefär som Fångarnas kör ur Nebukarnessar.

Vad jag begriper finns inte »File under rock« återutgiven och vill man läsa om Obray Ramsey och Bryan Ray hamnar man på nätsidor som »The field records collective«.

Kanske, jag kan ha fel, finns det mycket mer. Men för mig räcker minnet, ibland måste det vi varit med om få vara »Lost in the Blåst«.

/Frank Östergren

Skriv en egen Lost in the Blåst!