Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Wiehe, Mikael
Främmande land
(Amigo/BAM)

Ibland går det fort.

»Främmande land« kom 2005 och är redan förlorad.

Ingen jag pratar med kan minnas ha hört CD:n.

Kvällspressens musikaliska dödgrävare gav den några pliktskyldiga rader.

Same same, förstod man.

Men ibland behövs det bara att man vänder sig bort ett ögonblick, tänker att okej, den snubben kan jag vid det här laget, så har man missat ett mästerverk.

För »Främmande land« är förmodligen Wiehes mest helgjutna soloskiva på 25 år.

Äntligen har han hittat en form som passar honom perfekt. Live i studion med fenomenalt lyhörde pianisten Christer Karlsson, trummisen och slagverkaren Måns Block och Mikaels gitarrer. Och i förbifarten passar han på att återuppfinna och modernisera den svenska visan – »Nästan som förut« är en mörkare uppföljare till Olle Adolphsons klassiska »Trubbel« och »Var inte rädd mitt barn« har alla möjligheter att bli en vaggviseklassiker.

Men för det mesta är det hårdare tag som gäller. I nästan nio minuter långa »Det vackra« låter Wiehes samhällslitanior som en återuppväckt Dylan à la »Masters of War« – länge en av Wiehes favoritlåtar – och den hypnotiskt svartbluesiga »Hur många år« känns som en mjukare kusin till Dylans metalliska »Cold Irons Bound«.

För första gången på en Wiehe-skiva är det rytmerna som härskar, utan att det sker på melodiernas bekostnad. Latinamerikanska »Nu blir det bättre« bara gungar på ut i gryningen medan »Främmande land« – en våldsam uppgörelse med västvärldens exploatering av tredje världen (läs bl a Bush) - ekar både av friformjazz och gamla »Jakten på Dalai Lama« och den suggestiva »Andra tider nu« doftar av både Dylans svavelosande predikningar och Sjörövar-Jennys primitiva hämnd.

Men det som gör »Främmande land« till en stor skiva är instrumenteringen. Sparsmakat, öppet med ett piano som lika ofta låter ett slagverk, med enstaka, envisa upprepade ackord, huggande, aggressiva akustiska gitarrer och slagverk som håller intensiteten brinnande. När det kommer in en cello, som i den vackra »Stjärnan«, känns det nästan som ett reningsbad.

Och viktigast av allt, Mikael sjunger mer återhållsamt men minst lika intensivt och påträngande. Och när konsonanterna skorrar i raseri känner man att det verkligen är befogat.

»Främmande land« är en av Wiehes mest politiska skivor. Men paradoxalt nog pockså en av hans mest personliga.

Jag hittade mitt ex för 45 spänn på Marquee i Stockholm. Ut och leta innan den är helt borta!

/Christer Olsson

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.